Härskarteknikskolan del 2 – förlöjligande.

Posted by | september 11, 2013 | Härskarteknik, Påverkan, retorik | No Comments

Denna vecka handlar det om härskarteknik här på bloggen. Närmare bestämt kör jag en härskarteknikskola. Igår kunde du läsa om osynliggörande. Och det hela startade med Göran Häggs utbrott i SVT:s Nyhetspanelen i fredags. För jag kunde inte sluta svara på Göran Häggs kommentarer.

Nu kanske du tänker att jag ska visa hur du bäst manglar ned din motståndare med ord? Det kommer jag inte. Däremot visar jag hur du retoriskt, semiotiskt och kommunikationspsykologiskt kan neutralisera härskarens taktiker mot dig så att du inte behöver tänka på anfall och försvar. För det är onödigt att kriga.

Idag är det dags för härskartekniken förlöjligande. Andra härskartekniker som jag skrivit eller kommer att skriva om är osynliggörande, underhållande av information, dubbel bestraffning, påförande av skuld och skam, objektifiering, våld eller hot om våld. Knöliga beteckningar men dessvärre tydliga beskrivningar av fenomenet.

Förlöjligande.

Förlöjligande handlar om att visa vem det är som äger makten i sammanhanget, vem det är som äger problemformuleringsprivilegiet om du så vill (fast på ett oschysst sätt). Och hen gör det genom att förringa, förminska och förlöjliga.

Vissa av härskarteknikerna är mer intressanta ur ett semiotiskt perspektiv än de andra. Förlöjligande är en av dem. Vad som ofta händer när en person blir förlöjligad är att beteckningar som inte används om andra helt plötsligt kopplas till en individ.

Berit Ås, som var den som först satte ord på dessa beteenden, ger exemplet om en kvinna som bemöts av hönskackel när hon försöker prata om jämställdhet. Men det kan även vara i form av själva djuret: höns, skata, sugga, bitch (honhund) och kossa.

Ås menar även att beteckningar som cynisk och kall i mycket högre grad sätts på kvinnor än män, medvetet. Är beteckningarna i ditt fall på något sätt valda för att förnedra, kasta mörkt sken på eller baktala någon eller något? Är det i sådana fall uppenbart, delvis eller nästan fullkomligt dolt för mottagarna? Om det är du som är mottagare av dessa beteckningar, som individ eller representant för en produkt eller en tjänst, hur förhåller du dig till dem?

Förlöjligandet är vanligt inom politiken men nyttjas naturligtvis i alla andra branscher också. Återigen är det den som har formell eller informell makt som tar sig rätten att definiera vad som är rätt och vad som är fel i sammanhanget. Läs gärna hur Göran Hägglund (KD) och Maria Wetterstrand (tidigare språkrör för MP) använder den retorikiska stilfiguren diasyrmus (förlöjligande).

Stig Malm nyttjade denna härskarteknik i det numera famösa inslaget i SVT:s Nyhetspanelen kring Obamas avskedsceremoni. Malm menade att ”det blir lite löjligt” att det bara är ministrar som är kvinnor som tar avsked av USA:s president. Bouvén Sundberg (programledaren) ber Malm utveckla varför det är löjligt och får till svar att ”dom vill demonstrera något och det kan man demonstrera på många andra sätt. Men just att göra det på det här sättet. Det blir lite löjligt då, tycker jag.” Noterar att rent retoriskt har han inte svarat på frågan.

Känner du igen dig? Själv satt jag tidigare som vice ordförande i en politisk nämnd och fick heta allt ifrån Maria, Malin, Jenny, Johanna, Anna, egentligen skulle det nog kunna varit samtliga tjejnamn som florerade på sjuttiotalet när jag tänker efter. Oppositionsledaren tyckte om att försöka sätta dit mig. I början. Hen hade inte förväntat sig att jag skulle ifrågasätta beteendet. Men det gjorde jag. Det lät ungefär som följer.

Ifrågasätt.

”Jag förstår att det kan vara problematiskt för dig att komma ihåg mitt namn så här i början. Därför undrar jag om du har problem med din syn eftersom du inte verkar se namnbrickan som står här på bordet framför mig. Jag heter Camilla och det är dags att du lägger det på minnet. Jag ser annars att det blir svårt för oss att fortsätta ta dig på allvar när du så uppenbart inte bryr dig om att förmedla korrekt information.”

Acceptera inte den roll du tilldelas. Ifrågasätt beteendet. För det var inget ”skämt”, inte ”på skoj”. Sista meningen kan du välja bort om du vill hålla dig mer neutral. Det beror på sammanhanget. Ibland är det fördelaktigt av dig att uttala möjliga konsekvenser av avsändarens beteende. Ibland räcker det med själva ifrågasättandet.

”Det var tråkigt att du känner så.” Eller: ”Det är ju tråkigt att du väljer att ta det så/ tolka det på det sättet” kan du få höra tillbaka. Ifrågasätt det också.

”Jag känner inget, jag tar det inte så, jag tolkar det inte. Jag konstaterar att du vid upprepade tillfällen kallar mig vid andra namn än mitt eget.”

För det handlar inte om dig, det handlar om inte om din upplevelse av något utan du ifrågasätter avsändarens syfte med sitt uttalande.

Om du inte tydligt vill markera för avsändaren att du inte accepterar att hen går över gränsen på det här sättet kan du använda det mjukare ”När du – upplever jag – jag skulle önska att”.

”När du kallar mig för andra namn än Camilla upplever jag att du talar med eller om någon annan. Jag skulle önska att du tilltalar mig med mitt namn, Camilla, så att både jag och de andra förstår att det är till mig du riktar dig.”

Ett annat alternativ är att du avbryter samtalet och uppmärksammar hens beteende genom en fråga.

”Ursäkta, var det mig du adresserade?”/”Ursäkta, riktade du det där till mig, eller?”
”Ja.”
”Jag heter Camilla. Det är bra om du använder mitt namn när du pratar med mig. På det sättet förstår jag att det är till mig du riktar dina ord.”

Du förstår principen, eller hur?

Förmedlar Camilla

Om du gillade det här inlägget, gilla Retorikiska på Facebook!

Här kan du läsa samtliga inlägg i Härskarteknikskolan:

Härskarteknikskolan del 1 – Osynliggörande.
Härskarteknikskolan del 3 – undanhållande av information.
Härskarteknikskolan del 4 – dubbelbestraffning.
Härskarteknikskolan del 5 – påförande av skuld och skam.
Härskarteknikskolan del 6 – objektifiering.

Leave a Reply

Your email address will not be published.