Härskarteknikskolan del 5 – påförande av skuld och skam.

Det här med härskarteknik har fascinerat mig hela mitt liv. Som rätt liten och verbalt stark kvinna, som anser att jag har lika stor rätt att ta plats och uttrycka min åsikt som alla andra, har jag blivit utsatt för mer än my fair share som vi säger på svenska.

Varför kör jag då en retorisk härskarteknikskola just nu? Jag såg Göran Hägg i SVT:s Nyhetspanel uttrycka sig oerhört könsdiskriminerande utan att få mothugg på plats men verbalt stryk i olika texter efteråt.

Jag håller med om kritiken, men jag ser inte hur det hjälper att slå tillbaka. I ett slagsmål må hända en utses som vinnare – men båda är misshandlade.

Detta är del fem i Härskarteknikskolan där jag beskriver hur du kan neutralisera härskarens teknik istället.

Jag går igenom de fem härskarteknikerna som Berit Ås, professor i socialpsykologi, populariserade redan 1976 samt ytterligare två som hon definierade lite senare.

Jag har tidigare skrivit om osynliggörandeförlöjligande och undanhållande av information och dubbelbestraffning. Och jag kommer skriva om objektifiering och våld eller hot om våld.

Påförande av skuld och skam.

Det är inte du – det är jag. Fast på fel sätt.

Att försätta dig i ett tillstånd där du skäms eller känner skuld är bara ett sätt att försöka hävda makt i en situation. Bara skriver jag, så särskilt bara känns det inte när du blir utsatt. Skulden och skammen påförs utifrån men du upplever att den kommer inifrån – från dig själv.

Härskaren kommenterar något du gör eller borde ha gjort, något du är eller borde vara, något som sker eller borde ske eller mer på ett principiellt plan hur en situation bör se ut framledes på ett sätt som går över gränsen för god uppfostran, tillrättasägelse, information eller rådgivning.

Denna härskarteknik är ofta en kombination av tidigare nämnda tekniker: osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information och dubbelbestraffning – med den skillnad att det är du som förväntas ta på dig skulden för något som ligger bortom din kontroll.

Så här kan det gå till.

Osynliggörande-skulden: Ingen låter dig komma till tals på ett möte eller så blir du konstant avbruten utan att någon ber om ursäkt. Du tar det inte som att de andra är ohyfsade och otrevliga utan du börjar tänka att det är fel på dig. Det är du själv som behöver tänka igenom det du vill ha sagt bättre, formulera dig mer slagkraftigt, vara mer relevant. Och så blir du tyst medan det skriker i din hjärna att du är dum, korkad och inkompetent. (Kom ihåg att du är lika viktig som alla andra. Och om det känns magstarkt: Kom ihåg att även du kan bidra med något positivt.)

Förlöjligande-skulden: ”Jaha du tycker att du passar som ny chef här nu när (nuvarande chefens namn) har sagt upp sig. Har du verkligen tid med det, du som är småbarnsförälder?” Här ska du naturligtvis förstå att du är en dålig pappa/mamma om du vill ha utökat ansvar på din arbetsplats. Som om ett utökat ansvar alltid innebär mer arbete som tar mer tid.

Undanhållande-av-information-skulden: Du är ny på en arbetsplats och har fått en introduktion som inte täckt allt som förväntas av dig. Så du vet inte att du förväntas dyka upp på vissa slags möten utan att specifik kallelse kommer, eller att du ska notera när du tar kontorsmaterial i en särskild bok som ligger i skåpet, eller att det inte är frivilligt att ta med fika till mötet som har ambulerande ordförande, eller att du … ”Det borde du ha förstått att du …” Och du känner att ja, det skulle jag nog ha förstått att jag.

Dubbelbestraffning-skulden: Eller så blir du inbjuden på grillning, frågar om det är något särskilt du bör tänka på och får till svar att allt är som vanligt. Vilket gör att du dyker upp i jeans, långärmad t-shirt och fleecetröja bara för att mötas av ett tjugotal galaklädda människor i kostym och klänning med högklackat som stelt konverserar inomhus med ett bubblande glas i sina händer medan värdinnans pojkvän är den enda som står utomhus och sköter själva grillningen. Med köksförkläde över … (Hände mig när jag var nyinflyttad till Fjollträsk och skulle grilla med min gamla polare från Norrbotten.) Ibland spelar det helt enkelt ingen roll att du frågar.

Intellektualisera.

Vad hände nu? Varför känner jag som jag känner? Har det här egentligen med mig att göra eller? Jag säger inte att det alltid handlar om en härskarteknik i liknande situationer. Ibland har du gjort bort dig och du blir medvetandegjord om detta på ett oprofessionellt sätt. Dessvärre är inte alla i din omgivning utbildade psykoterapeuter eller psykologer med erfarenhet av god samtalsterapi.

Men oftast handlar det om en härskarteknik för att någon annan – medvetet eller omedvetet – behöver lösa sin situation.

Ta ingen skit. Känn inte skuld och om du behöver skämmas, gör det å den andres vägnar. Lätt att säga, jag vet, men vi behöver alla våra mantran.

Jag var vid ett tillfälle projektledare för ett oerhört stort event där jag hade tre andra kollegor med mig på plats. Samtliga var mer seniora än mig, men mellan dem var det stor skillnad: En av dem var på ledningsnivå i företaget, en var senior konsult med mångårig erfarenhet av just event och en var i min ålder och hade jobbat något år mer än mig i branschen. I efterhand kan jag förstå att den seniora konsulten kände sig överkörd av personen på ledningsnivå som utsett mig till projektledare istället för hen. Men det var föga tröst när jag stod och blev utskälld högt och ljudligt inför hundratals deltagare för att det var ett engelskt stavfel på samtliga skyltar som informerade om dagens schema runt om i utställningen. Särskilt som det inte var jag som varken gjort eller ansvarat för desamma. Men, men. What goes around comes around brukar jag tänka. Och det har det gjort för hen.

Hade det varit idag har jag agerat annorlunda. Först och främst hade jag gått mot hen och bett hen följa med till ett avgränsande rum: ”Vet du X, jag tar med en skylt och så går vi och tittar på vad som är fel här borta.” Sedan hade jag låtit hen skrika och skälla en liten stund för att sedan lugnt svara: ”Jag har inte haft något med skyltarna att göra. Men jag kan ringa och beställa nya skyltar om du vill.” Jag antar att hen hade fortsatt skälla lite och idag hade jag kapat där: ”Jag förstår att du är upprörd men om du vill skälla på någon får du faktiskt göra det på (vår ansvarige kollega). Jag har inget behov av att stå här och ta emot din ilska mer. Är det något annat som pågår här som jag borde veta?” Där hade hen tystnat. För det skulle hen aldrig våga säga.

Och sedan skulle jag ha tagit upp det med kollegan som stod högst upp i hierarkin. Och bett hen ta ett snack. Och förmedla att jag förväntar mig en ursäkt från kollegan som betett sig illa. Jag skulle stått upp för mig själv.

Men det gjorde jag inte. Då. Jag slank ut som en vessla, ringde upp de som gjorde skyltarna, beställde nya och grät en skvätt innan jag gick tillbaka in i utställningen via puderrummet för att kyla ned mina ögon. Och skämdes. För jag var projektledaren och jag skulle ha kollat skylttexterna innan de gick till tryck. Eller hur?

Alltså: intellektualisera. Börja med att känna efter hur det känns och försök sedan förstå varför det känns. Är det rimligt att känna skuld och/eller skam? Är du ansvarig för situationen? Lyft sedan blicken och se på sammanhanget. Om det inte handlade om mig, hur skulle jag se på situationen om jag istället var åskådare? Vad tror jag pågår här egentligen? Och hur förhåller jag mig till det?

I den ovan beskrivna situationen kunde jag också ha använt när-du-formatet på följande sätt:

När du står och skriker på mig inför hundratals deltagare upplever jag att du vill kränka mig. Om jag har rätt betyder det att din ilska som sköljer över mig har med något helt annat att göra än det du faktiskt säger. Jag skulle uppskatta att du istället ber mig följa med till ett annat rum och i vänlig och lugn ton visar på felet du hittat, förklarar för mig varför du anser att det är katastrof för oss och ber mig lösa det så snabbt som möjligt. Och när vi kommer tillbaka på kontoret så kan vi prata om vad det är som egentligen stör dig. För det är inte läge för det nu.

Skäms inte längre gör Camilla

Gillar du inlägget? Klicka på hjärtat och hjälp mig sedan att sprida det till fler!

Gilla Retorikiska på Facebook!Följ Retorikiska på twitter!

Har du missat inlägg i Härskarteknikskolan kan du hitta dem här:

Ta mig till Härskarteknikskolan

Leave a Reply

Your email address will not be published.