De eller dem?

by Camilla Eriksson on 22 maj, 2013

logo dem collectiveAtt det ska vara så svårt? Och jag fattar. För vi, särskilt vi norrlänningar, slarvar när vi pratar. Vi säger dom. Det gör inte saken lättare.

Träffade nyligen på en väl ansedd journalist som med lätt förtvivlan i rösten konstaterade att skilja mellan de och dem är det allra svåraste. ”Jag blir galen!” utropade hen som extra förstärkning.

Men, det är bara att byta ut mot vi och oss, svarade jag och kastade mig in i en kort pedagogisk förklaring. (På ett mingel. Jag vet. Och det gick snabbt. Tack och lov verkade hen lättad av min blixtpedagogik …)

Ta en godtycklig mening, säg Du älskar ___ inte.
De eller dem? Kanske klurigt. Försök med vi eller oss istället.
Du älskar vi inte. Knappast, eller hur? Du älskar oss inte. Där satt den.

Hur ska du nu komma ihåg vad vi:et och oss:et ska bytas ut mot? Tänk siffror. Vi har två bokstäver och bytes således ut mot de.
Oss har tre = dem.

Om du har lättare att komma ihåg saker genom ljud – säg att du är väldigt audititv – välj att byta ut mot jag eller mig istället.
Mig innehåller ett m liksom dem.

Språkpedagogminglar Camilla

 

{ 0 comments }

Jag hör vad du säger.

by Camilla Eriksson on 21 maj, 2013

LjudSpringer på en intressant tråd på fejjan (Språket i P1) och börjar fundera på begreppet
jag hör vad du säger.

I min familj använder vi det humoristiskt. Som ett sätt att vänligt avrunda ett meningsutbyte där vi inte håller med varandra och tröttnat på att höra den andres argument. Oftast leder det till att vi skrattar. ”Ja, ja. Vad är väl en bal på slottet” skulle vara en naturlig fortsättning.

Inte i tråden. Där anser folk att det är en stark negativ värdering kopplad till orden. ”Jag hör vad du säger betyder att man hör men inte bryr sig. Det är ett oförskämt svar.” (Jag jämför med engelskan what ever …) Det finns även neutrala tolkningar: ”Jag har förstått din uppfattning men jag delar den inte.” Se vad som händer om jag omformulerar sista alternativet genom att byta konjunktiv: Jag har förstått din uppfattning och jag delar den inte.” Annorlunda tolkning, eller hur? Och ”Jag har tagit in vad du säger och skall fundera på det.”

Om någon säger ”jag hör vad du säger” till dig på ett sätt som du upplever betyder ”what ever” kan du ställa följdfrågan ”vad är det du hör att jag säger?”. Här har du möjlighet att korrigera om personen trots allt inte har lyssnat och därigenom missuppfattat dig. Dessutom är det svårare för personen att använda uttrycket som ett avfärdande igen eftersom du faktiskt synar hen. Förmodligen är det inte en helt behaglig upplevelse.

Själv gör jag en distinktion mellan att höra och att lyssna. Vi kan inte stänga av öronen så hör gör vi oavsett vi vill det eller ej. Men lyssna, det är en aktiv handling.

Och lyssna har inget att göra med att lyda. ”Mina barn lyssnar inte på mig” borde således formuleras ”Mina barn lyder mig inte.” Fast det uppfattas nog som alltför negativt värderande för en själv vilket i sin tur gör det svårt att säga.

Andra uttryck som kommer upp är ”ingen fara”, ”jag tar det med mig” och ”det var så lite”.

Ingen fara (som jag själv använder frekvent i betydelsen: det gör inget, det är lugnt, inget att stressa upp sig för.) är däremot ett uttryck där fler når liknande tolkning. Med ett tillägg: Är det inte så att det mer och mer används som ett artigt sätt att tacka nej? Oj då. Det menar inte jag. Fast jag hoppas och tror att personerna jag framförallt sms:ar det till förstår av sammanhanget. Det är oftast när någon är sen till vårt möte eller måste ställa in med kort varsel. Så kan det gå. Det löser vi.

Jag tar det med mig tolkas av flera som att personen i fråga inte bryr sig och bara vill avsluta ordflödet. Tänker att det beror lite på tonfallet och betoningen. Det kan faktiskt också tolkas som att personer som lyssnar genuint vill fortsätta tänka på det du just sa, för att det ligger något i det som öppnar upp för en förändring.

Gillar du inte det uttrycket ställer du uppföljningsfrågan. Vad är det du tar med dig? Funkar på samma sätt som ovan.

Det var så lite. ”Inte för mig” brukar jag svara. Kanske för att jag har kroniskt svårt för människor som undervärderar och därigenom underminerar sig själva. Det tar även bort skulden som obönhörligen uppstår varje gång någon gör dig en tjänst. Hela vårt samhälle är uppbyggt på att vi på olika sätt hjälper varandra och att vi står i skuld till varandra. Ta inte bort skulden varje gång. Det förlorar bara du på.

Jag förstår. Vad är det du förstår? Både ”jag förstår” och ”okej” som svar på ett ”jag hör vad du säger” kan tolkas som att du håller med. Om du gör det, okej, men om du inte gör det bör du vara varse om associeringsmöjligheten.

Hur tolkar du dessa uttryck?

Frågar Camilla

{ 0 comments }

deLibris live!

by Camilla Eriksson on 14 maj, 2013

HjärnrevolutionenFör att bli bättre på att skriva gäller det att läsa. Läs romanen, läs poesin, läs nyheten, sången och dagen. Läs allt som kommer till dig.

Själv älskar jag att läsa facklitteratur. Det är något särskilt med att så enkelt kunna lära mig nya saker genom att lägga lite tid nu och då när det passar mig. Och det är inte bara böcker om retorik, semiotik och allmän kommunikation som intresserar. Idag läser jag Johan Norbergs Hjärnrevolutionen – Varför din intelligens påverkar allt du gör och allt du gör påverkar din intelligens (Natur och Kultur). Språket, orden, tecknen får jag ändå.

Du som har hängt med ett tag vet att jag i höstas startade fackboksbloggen deLibris tillsammans med ett skönt gäng: nationalekonomen Andreas Berg, politikern Mathias Sundin, doktoranden i political relations Emma Svensson, analytikern Leif Jansson, psykologen Mattias Lundberg och digitalstrategen Fredrik Lyreskog. Nu har vi blivit fler. Vi har Årets Ledarutvecklare 2010 Cecilia Zadig och journalisten samt S-kännaren Christer Isaksson. Och fler är på väg in.

På torsdag går vi live via WeStreamU:s försorg. Och du kan vara där. Tullhus 3 i Gamla stan. Eller så kan du se samtalet med Johan Norberg via Solid Tango. För mer information läser du allt om torsdagskvällen som jag beskriver som Skavlan möter Babel här på deLibris.

Inbjuder Camilla

{ 0 comments }

Livet blir bättre – Gabriel Forss.

by Camilla Eriksson on 8 maj, 2013

Gabriel ForssGabriel Forss berör mig. Hans historia kan handla om vem som helst i vilket utanförskap som helst. Det är det som gör det. För mig. Det här var ett av de lättare talen att skriva. Allt i Gabriels historia är så starkt. Och det finns tydliga kontraster att jobba med.

När du skriver ett tal ska du rent retoriskt ta fasta på dessa konstraster. Ibland handlar det om tidpunkter, ibland om möten med människor, ibland om personens egna tankar och upplevelser i ett skeende.

När innehållet är bestämt fokuserar du på vilka känslor som ska förmedlas i varje stycke. Det är sällan ett starkt tal konstant förmedlar samma sak.

Sist av allt formulerar du dig. Jag vet. Det är här du brukar börja eller hur? Men retoriken är strategin, taktiken och den operativa delen av talskrivningen.

Talet framfördes först av allt vid höstavslutningen av Gabriels ”Alla-kan-sjunga-kör”. Det var en mäktig känsla att sitta på första raden och se honom kämpandes framföra dessa ord till den församlingen människor. Över tusen i kören. Över tusen i publiken. Här är hans tal.

Gabriel Forss.

Det är en underbar känsla att stå här tillsammans med er alla. Er sång och entusiasm fyller mig med lycka och värme och jag hoppas att ni känner likadant. Men det här var nära att aldrig vara.

För snart tio år sedan balanserade jag på en reling till en Finlandsfärja där tamparna till livbåtarna var det enda som höll mig från det svarta hav utan botten som forsade fram under mig.

Ni förstår, hela mitt liv har jag känt mig annorlunda. Annorlunda på ett sätt som inte accepterades i de kretsar där jag befann mig. Detta annorlunda döljde jag, höll jag borta, till och med för mig själv.
Jag tänker att du som lyssnar nu vet hur det känns när du försöker förtränga något.

Jag tror att du håller med om att det bara blir svårare, tyngre och ännu mer skuldbelagt ju mer tiden går.
Vissa av oss kräks, hamnar i fosterställning, tränar så hårt att kroppen tar slut eller tar sig andra uttryck.

Mitt sätt att ignorera mig själv ledde till att jag fick panikångest.
Att alltid känna sig annorlunda och utanför skapar lätt ett tvång att vara ännu bättre, ännu gladare, ännu mer perfekt för att accepteras.

Jag var inte gammal när jag började vara andra till lags, för jag trodde att det var enda sättet att få vara med, att duga. Och ju högre krav jag ställde på mig själv desto sämre mådde jag.
När jag skulle göra det jag tyckte var allra roligast, knöt sig hela min kropp, slemmet producerades i så’n takt att jag inte hann varken svälja eller spotta. Att sjunga var helt uteslutet. Men jag pressade mig ändå upp på scenen, klistrade på ett leende och tvingade mig själv långt över gränsen. Ångesten blev bara värre och värre.

Slumpen är ingen tillfällighet. Jag må ha trott på Gud i hela mitt liv, men jag trodde inte att han trodde på mig. Jag är ju gay. Idag vet jag att vi står här tillsammans för att Gud har en plan även för mig.
Det tog lång tid innan jag förstod att det var så, och ännu längre tid innan jag förstod vad det var, men idag vet jag.

Den värme och den lättnad som fyllde mig när jag bestämde mig för att kliva ned från relingen och välja livet, ett liv utan förnekelse, var ny för mig.
Jag hade för första gången stått upp för mig själv.

Helt utmattad tog jag mig tillbaka till min hytt och fann till min förvåning tv:n påslagen. Biskop Caroline Krook talade om Bibeln. Orden hon sa är inte viktiga. Det som är viktigt är känslan, upplevelsen och insikten hennes ord fyllde mig med. Jag hörde hur den homosexualitet Bibeln tar starkt avstånd ifrån inte handlade om kärlek mellan två av samma kön.

Slumpen är ingen tillfällighet. Jag fick höra det jag behövde höra precis när jag behövde höra det.
Det var terapin som slutligen hjälpte mig att acceptera mig som jag är.
Inklusive ångesten.
Och när jag förstod var ångesten kom ifrån, välkomnade den i mitt liv, på scenen, kunde jag till sist bli fri.

När du gör rätt sak, väljer vad som är bäst för dig, står upp för dig själv, då går du rätt väg.
Ta hand om dig och våga visa världen vem du är.
För även du finns här av en anledning.

Gabriel Forss.

Talskriver Camilla Eriksson

{ 0 comments }

Popsångstalet.

by Camilla Eriksson on 6 maj, 2013

Polarpriset_PaulSimonDet här med att skriva tal framkallar ofta ångest. Hos andra. Jag tänker att det kan handla om att du inte vet hur du ska tänka. Jag har skrivit flera inlägg om hur du förarbetar ditt tal. Idag tänker jag gå igenom ett format som du kan använda.

Tänk popsång.

Intro.
Vers 1.
Vers 2.
Brygga.
Refräng.
Vers 3.
Brygga.
Refräng.
Stick.
Refräng.
(Refräng.)

Och är det en schlager är det en tonartshöjning på sista refrängen. Vi tar det steg för steg.

Intro.

När du börjar börjar du. Glöm allt som sägs om att publiken inte hör vad du säger den första minutrarna för att de är fullt upptagna att kolla in din kläder, din kropp, vem du är. Se till att någon annan presenterar dig så har du garanterat redan blivit sedd.

Ett intro ska sätta stämningen och ge en föraning om vad som komma skall. Så att din publik vet vad de har att förvänta sig. Och så lockar du dem att uppmärksamt och nyfiket följa med. Förför dem med de första orden så att de trollbinds av din ton.

”Jag må hända inte ha några problem med att skriva ett tal, men idag kommer jag att framföra vad någon annan skrivit. Jag har inte heller några problem med att tala inför folk, men idag kommer jag inte att säga ett ord. Och jag har inga problem med att göra saker själv, men idag ber jag om er hjälp. Ni märker när jag behöver er. Är ni med?” ”JA!” ropade drygt 80 personer. Ungefär så inledde jag mitt icketal på brorsans bröllop. Och sedan sjöng jag Leonard Cohens ”Halleluja” med körförstärkning under refrängerna.

Och introt är lättare sagt att sätta än gjort. Det är därför du sätter intro sist av allt. För det är när du redan vet vart du vill föra din publik som du vet hur du ska sjunga för dem.

Vers 1 & 2.

Är detta ett bröllopstal berättar du din historia om hur de möttes, hur din vän pratade om den andre, hur din vän försvann in i sin lycka och bara strålade. Eller hur det nu var. Tänk före.

Detta före tar oss till nuet ganska snabbt och med möda om poetiken i retoriken. Kom ihåg att uttrycka dig i bilder och liknelser. Bilderna bjuder in lyssnaren till att bli medproducent av ditt budskap och rätt liknelser skapar igenkänning hos publiken som tar till sig detsamma.

”Första gången jag såg er tillsammans kunde jag inte sluta le. Han tittade på dig hela tiden när du pratade. Han strök ditt hår, din rygg, dina fingrar när han själv tog ordet. Han refererade till dig i nästan alla sina historier. Han såg efter dig när du lämnade rummet och han drog ut stolen åt dig när du var på ingång igen.” I det här fallet väcker beskrivningen av detaljerna känslor. Det kan vara att du  känner igen dig eller så är det något liknande du längtar efter.

Verserna får också vänta. Du behöver sätta din refräng först så att du vet vad det är du ska brodera ut i verserna. Med det sagt så kan vers 1 handla om paret och när de möttes för att övergå i vers 2 där du kan lyfta din väns val av partner.

Åsa Jinder gör detta mycket bra i sin ”Av längtan till dig”.

I en evighet levde jag som om du inte fanns
I alla drömmar var du ändå nära
så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig
men du var någon annanstans
Varenda gång jag funnit nån
så såg jag att drömmen inte var sann

Det var enkelt och vackert
du sa att du väntat mig
Jag kunde ana att det fanns en himmel
på jorden jag såg den
Och du bad mig att leva
mitt liv alltid nära dig
Jag följde dina steg och allt jag någonsin
drömt om fanns där för mig

Och här kan vi inte stanna. Därför går vi nu taktfast mot

Bryggan.

I bryggan lyfter du det konkreta mot en mer generaliserande abstraktion för att driva talet vidare mot refrängen. Det kan också vara en slutsats som kommer sig av det resonemang du just har fört. Se nästa brygga.

Refrängen.

Allt som rör temat ”Ni är gjorda för varandra.” är rätt här. Åsa Jinder igen:

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

En annan populär bröllopssång är Kents ”Utan dina andetag”. Jocke Berg är helt grym på refränger. Notera att poängen med refrängen återigen kommer allra sist.

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

I ett tal kan refrängen vara ett inclusio, när flera på varandra följande stycken slutar på samma sätt.

Det är klart att ni två fann varandra.
Det är klart att du sa ja.
Det är klart att ni kommer att leva lyckliga tillsammans.
För ni är helt fantastiska.

Vers 3.

Här är det läge att vända sig till den som inte ursprungligen var din vän och hylla denna för att hen valt din underbara kompis. För att låta folk skratta lite kan du bjuda på något karaktärsdrag som kanske inte till en början troddes vara något fördelaktigt men som i långa loppet är det hen kanske kommer att älska allra mest. Åtminstone omvärdera till den positiva skalan.

Följande är en av sju verser à la Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind som jag skrev till min nyblivna systers man när de gifte sig. Som kanske snart kommer i sin helhet på en blogg nära dig. Alla verserna där var uppbyggda på samma sätt: det inledande påståendet och den avslutande slutsatsen.

En god hustru är rättvis.

När vi var små fick vi inte dricka Coca-cola. Alls. Och inte heller fick vi godis särskilt tidigt i livet. Från våra föräldrar, måste jag tillägga. Däremot har mamma alltid gillat att ge oss påskägg.

Ett år var mitt påskägg var fyllt med godis, och syrrans med frukt. Vi kan väl tillstå att hon var besviken.

När barn blir tyst brukar det vara något fuffens på gång. Så ock denna. Syrran stod och proppade i sig mitt godis ute i hallen. En av dem var en godis modell större. Modell hård. Jag blev rädd att hennes små mjölktänder inte skulle klara denna ansträngning och stoppar således in mina fingrar i hennes mun för att ta ut denna potentiella dödsfälla.

Förloppet gick väldigt snabbt. En mikrodels sekund. Sedan satt jag fast. Mellan hennes käkar. Jag skrek allt jag hade. Vilket i sin tur föranledde att mamma började springa utanför huset för att snabbare komma in. Pappa försökte visserligen bända upp hennes käkar men hon höll ståndaktigt emot.

Brygga.

Med andra ord: Hon håller ut, även när det är tungt.

När du bygger dina verser så att de avslutas med en slutsats är denna ypperst lämplig att nyttja som brygga till refrängen.

Refräng.

Så det är klart att ni två fann varandra.
Det är klart att hon sa ja.
Det är klart att ni kommer att leva lyckliga tillsammans.
För ni är helt fantastiska.

Du kan behålla texten exakt likadan som vid förra tillfället eller så ändrar du den lite men behåller formatet.

Stick.

Här låter du talet ta en oväntad vändning både vad gäller innehållet och formen. Har du hållit hela talet på talspråk kan det här vara läge att framföra en väl utarbetad stilfigur (mönster) eller trop (bilder). Även följande liknelse är från mitt tal till min nyblivne svåger:

Den sista anledningen till varför du har gjort ett sådant makalöst gott val av hustru är att en god hustru också är en duktig volleybollspelare.
Volleyboll är en lagsport som kräver att alla vet sin plats, alla jobbar tillsammans för att uppnå målet och alla behövs. Åtminstone två.
Dessutom är det av yppersta vikt att kunna läsa av spelet, motståndarna, bollens färd i luften, tajma och slå till i rätt ögonblick.
Ibland med all råstyrka som finns att uppbåda, ibland genom att lätt beröra för att subtilt ändra på bollens riktning och samtidigt avleda all kraft i rörelsemomentet.
Det kan Syrran. Det är därför hon får spela i mitt lag. Och jag antar att det är därför hon spelar i ditt.

Det kan också handla om att du nöter en stilfigur, ett mönster i språket, som genom upprepning skapar en komisk effekt. Följande är en minnesbild från ett annat bröllop, vi kan kalla dem Emma och Jonas, som någon annan framförde. Både Emma och Jonas är träningsnarkomaner. De springer inte millopp, de springer marathon. I Alperna. Uppför. Du fattar.

Emmas barndoms(kill)kompis framförde följande passus perfekt som stick i sitt tal.

Det är ju jätteroligt att Emma och du Jonas gillar att springa lika mycket. Emma har alltid gillat att träna.
Det började med Patrik. Och Emma seglade.
Sedan kom Fredrik, och Emma klättrade.
Mattias, och Emma paddlade.
Robert, och Emma orienterade.
Johan och Emma telemarkade.
Mikael och Emma åkte längdskidor.
Och nu springer ni marathon. Uppför Alperna. Vilken tur att Emma hittat någon som gillar att träna lika mycket som henne!

Detta är också rent formatmässigt stället där du kan välja att lägga dina råd till brudparet. Gärna på temat erfarenhetsbaserad kunskap: gör-inte-så-här-för-då-går-det-åt-en-het-plats-kunskap, om-jag-fick-göra-det-igen-skulle-jag-tips, med poetiska citat,  med en upplevelse du haft, med en berättelse om din gamla släkting som gav dig råd, etc. Du är med.

Refräng med eller utan tonartshöjning.

Är det så att du vill få in tonartshöjningen här kan du göra det genom att lägga in en starkt förändrad variant av refrängen.

Det är klart att ni två fann varandra.
Det är klart att vi är här idag.
Det är klart att ni kommer att leva lyckliga tillsammans.
För ni är helt fantastiska.

Må ni alltid finna varandra.
Må ni alltid hitta ett sätt att säga ja.
Må ni alltid leva lyckliga, och helst tillsammans.
För ni är helt fantastiska.

Skålar Camilla

{ 0 comments }

100.

by Camilla Eriksson on 2 maj, 2013

blogg100-logotypeIdag har jag bloggat varje dag i 100 dagar. Utmaningen #blogg100 startad av Fredrik Wass är utförd.

Oftast har inläggen skrivits ned efter klockan 23 på kvällen. Som detta. Många gånger publicerats bara någon minut före det magiska tolvslaget. Även idag.

Jag har bloggat hemma i soffan, från våningssängen i furu uppe i fjällen, vid mammas köksbord i Skellefteå, på hotellrum i Örebro och London, i bilen i Eskilstuna och i Piteå, hemma hos vänner och på diverse caféer. Jag har bloggat från datorn, paddan och mobilen. Inget spelar någon roll. Vanans makt är stor.

För dig som vill läsa har jag samlat de retorikiska inläggen på #blogg100-sidan.

Oftast har jag inte vetat vad jag ska skriva om när jag satt mig ned. Ändå kommer alltid orden. Det är fascinerande. Många av de texter som kommit ur mig hade aldrig klustrats fram om jag inte tvingat hjärnan att tänka ut något. Det tar jag med mig. Flera av texterna har jag blivit förtjust i och sedan arbetat igenom ordentligt för andra sammanhang. Mitt nästa nedslag i Språktidningen är en sådan. På så sätt har jag nyttjat #blogg100 som en kreativ blåslampa.

Jag tar också med mig att alla inlägg inte behöver vara långa, genomarbetade, grundliga analyser av samhällsskeenden för att vara värda att publicera. I många fall har jag förvånats över spridningen av något som jag inte känner ens är färdigtänkt. Fast det kanske är det som är grejen; Att du är med och tänker; Att min text blir en start för dina egna tankar som får associera fritt och tänkas vidare.

Har liksom många andra följt taggen #blogg100 och därifrån klickat mig till olika bloggar. Följer några av er på twitter. Ska sätta mig ned och gå igenom vilka ni är så jag kan fortsätta följa er antingen där eller via Facebook. Min fb-sida hittar du här till höger och på twitter är jag @Retorikiska för all kommunikation, semiotik och retorik, @camillaeriksson för allt det andra.

Tack alla som delat, kommenterat och peppat! Framöver kommer jag att vila på helgerna och är åter måndagen …

Knattrar Camilla

 

{ 0 comments }

Om tal & talskrivning på #nymo i TV4.

by Camilla Eriksson on 1 maj, 2013

Retorikiska i #nymo TV4

Nu på förmiddagen satt jag i Nyhetsmorgon på TV4 och talade om tal och talskrivning med Peter Jihde och Tilde de Paula. Under sex minuter hinner man inte särskilt mycket. Vi talade utifrån följande fem rubriker som jag tänker förklara lite fylligare här.

Vem, vad och varför?

Vem är du som ska tala? Vem är det du talar med? Vad vill du att de ska tycka, tänka, känna, göra när du är klar? Vad vill du att de ska komma ihåg? Varför är ditt budskap viktigt för dem?

Bilder och berättelser.

När du berättar en berättelse som skapar bilder hos den om lyssnar eller läser förflyttar du dem i fantasin till dig. De blir medproducenter av ditt budskap vilket gör det lättare för dem att göra det till sitt. Och äger de budskapet kommer de att fortsätta sprida det i sammanhang där inte du finns. Bingo. Det gör det även lättare för dem att komma ihåg vad det är du talat om. Bilderna fäster fint på redan befintliga krokar bland deras små grå.

Planera en konsert.

Oavsett var du talar, vem du talar med och vad du talar om vill jag att du tänker att du planerar en konsert. Håller du ett kort tal skriver du en låt. Tänk intro, verser, brygga till refrängen som har ett fras som fastnar, eventuellt fler verser och är det en popsång kommer ett stick och är det en schlager har vi en tonartshöjning i slutet. Fasta mönster gillas av hjärnan. De är förutsägbara och vi kommer lättare ihåg dem. Kom ihåg att även göra något oväntat. Vad betyder till exempel kärlekssorg i dur?

Variera.

Variera längden, variera tonarten, variera rytmen, variera tonhöjden, variera styrkan, variera takten, variera rösten. Du fattar.

Du är helt fantastisk.

När du står där och ska hålla ditt tal är du helt fantastisk. Om du tycker att det känns nervöst kan du sjunga upp innan och massera magen hårt. När du står där bestämmer du dig för att köra. Du kan ta ett litet steg framåt precis innan du sätter igång för att markera för dig själv att nu kör du. (Och publiken uppfattar oftast samma sak, vilket hjälper.) Jag brukar säga att vi har en massa olika personligheter inom oss. Välj den del av dig som tycker att det känns roligast att stå i rampljuset. Välj henne eller honom. Och stå bakom för stöd och trygghet. Ser du vad jag menar? Tro på dig själv. För du är helt fantastisk.

Gullig. Stilig. Attraktiv.

Camilla Eriksson i sminket TV4Fantastisk var även den tunga chokladkakan med marshmallows och kolasås som jag fick njuta av efteråt. Och det här med att vara snygg: Det spelar roll. Det finns en anledning att alla sminkas innan de ska synas på tv. Även männen. Det handlar det om att vi blir så bleka när alla lampor slår på. Det handlar om att vi glänser av hudfettet vilket inte ser särskilt trevligt ut i tv. Och det handlar om att om du tycker att jag är attraktiv, gullig eller snygg så tar du lättare till dig mitt budskap. Oavsett din sexualitet. Så här snygg blev jag i sminket idag. Det händer inte så ofta så jag passar på att njuta en stund.

Skrattar Camilla

Och här kan du se dagens inspel på nyhetsmorgon.

{ 0 comments }

Stryk.

by Camilla Eriksson on 30 april, 2013

Stephen King”When you write a story, you’re telling yourself the story. When you rewrite, your main job is taking out all the things that are not the story.”

John Gould till Stephen King. (Ja, jag läser Stephens ”On Writing” just nu och jag är 1) säker på att jag kommer att återkomma till denna ljuvliga bok om orden och livet och 2) jag njuter av läsningen så det kommer att dröja länge innan jag är redo att läsa klart.)

Vi kan också kalla citatet ovan för parafras av ”kill your darlings”. Även om jag tycker att Gould säger det bättre.

Det är precis så du bör tänka när du skriver tal. Och du vet, ett tal är ett tal, en debattartikel, en powerpointpresentation, en dragning, en …

För det är så lätt att hänge sig åt allt som faller en in. Allt som känns roligt eller viktigt att ha med. Gör inte det. Du berättar kanske din historia, men du vill att den som lyssnar ska gilla den. Eller hur?

Börja med att ta bort allt som inte har med berättelsen att göra. Alls. Fortsätt med det som varken driver din tes framåt eller underbygger din argumentation. Känns det hårt?

Se till att bestämma vad som ska vara med innan du börjar formulera dig. För det är så lätt att fastna i vackra formuleringar. På flera sätt.

Stryker Camilla

{ 0 comments }

Livet blir bättre – Magnus Hedman.

by Camilla Eriksson on 29 april, 2013

IMG_2460I kväll kunde du se f.d. fotbollsspelaren Magnus Hedman i TV3:s Livet blir bättre. Vi klickade direkt. Det blev många timmar ihop och jag är tacksam för att jag fått insyn i en så varm människas liv. Han må hända ha kommit snett men nu har Hedman fokus på det som känns rätt för honom.

Det som hände när Magnus kom in i salen där gymnasieeleverna sitter och väntar på honom är att han blir nervös. Det han gör är att han släpper manus och börjar tala fritt, till de som är där. Det var inte hans huvudmålgrupp. Och det här är ett vanligt misstag som många gör. Dessutom talar han alldeles för länge – över tio minuter. TV-talet är således nedklippt. Lärdom: Håll fokus, oavsett vad som händer just in du går på scenen.

Och här är talet som vi båda var väldigt nöjda med.

Magnus Hedman.

Det är nyårsdagen. Klockan är tio på förmiddagen. Jag fryser. Det värker i mina hälsenor. Jag ligger i en tvåsitsig lädersoffa med två soffkuddar som täcke. I smoking. Ena dagen strykt och stärkt, andra dagen skrynklig och solkig. Samma smoking som jag bar kvällen när jag nådde min abosluta höjdpunkt: Guldbollen – det finaste pris en individuell fotbollsspelare kan få.

Tio år tidigare stod jag på scenen på Cirkus och tyckte att det var värt alla timmar jag lagt ned på att bli bäst. Det var värt alla fester jag inte gått på, alla skidsemestrar jag aldrig åkte på, moppen jag aldrig körde. Och det var definititvt värt alla matcher jag förlorat – jag var mannen som aldrig gav upp. Jag tog ansvar för mitt liv och det hade fört mig till den absoluta toppen. Världseliten.

Det är en tuff värld att leva i. Gjorde jag ett misstag på plan blev mina barn mobbade i skolan, folk pekade finger åt min fru, löpsedlarna ropade ut mitt misslyckande och jag, jag vågade knappt gå utanför dörren.

Det finns människor som kommer att stötta och hjälpa dig och ännu fler som vill störta och stjälpa dig. Det kommer alltid att dyka upp yttre omständigheter som får dig på fall. Men du äger ansvaret för hur du reagerar. Det som krävs för att lyckas är att du vet vart du vill och att du tar ansvar för ditt liv.

Jag stod på toppen men så fort ljuset släcktes föll jag snabbt ned i mörkret. För när jag lämnade min invanda värld, den enda värld jag kände, kände jag mig plötsligt inte bekväm någonstans. Och definitivt inte på en tvåsitsig lädersoffa.

Hur hamnade jag här? Vem faan är jag egentligen?

Jag ljög. Varför ljög jag? Jag gjorde ett litet misstag. Det kändes stort, men det stora misstaget var att inte våga stå för det lilla. Lögnen blev större och större, misstagen fler och fler och jag mådde sämre och sämre. Det gick till och med så långt att jag satt och googlade på bästa sättet att ta mitt liv.

Nu kanske du tror att det var den soffan som räddade mig från mig själv. Det var det inte. Det var i en annan soffa jag insåg vad som var absolut viktigast för mig. Och hur smärtsamt det än var att inse det handlade det inte om mig.

Jag satt i min egen och Lancelot, min äldsta, kröp upp i mitt knä. Jag vet inte varför och jag förstår inte hur, men varje gång mina barn kommer in i min famn börjar det sticka i huden på mig och den här klumpen som hade bosatt sig i mig löstes upp. Min kropp skrek åt mig: Jag lever! Och jag tänkte att nu får jag faan skärpa till mig. Jag kan inte vara pappa i barnkläder. Jag måste vara den bästa pappan som finns. Eller, jag ville verkligen fortsätta vara pappa.

Den där kvällen på Cirkus ville leendet aldrig lämna mina ögon. Den kvällen kände jag mig som en vinnare. Till slut. Men idag, idag är jag det på riktigt. För att vara en vinnare är att aldrig ge upp, även när det känns som allra mörkast. Och mörker är något jag vet en del om.

Att vara en vinnare är att fortsätta. Det kommer att vara tufft. Det kommer att finnas dagar då du inte vill gå upp ur sängen, dagar då du tycker att du är värdelös, inte tror på dig själv.
Och det är vägen till toppen.

Jag valde att vara man nog att stå för det jag gjort. Jag tog itu med mitt liv. Jag började ta ansvar för mig själv igen. Och idag vet jag: Att vara sann mot dig själv, det är vägen till framgång.

Magnus Hedman

Talskriver Camilla

 

{ 0 comments }

Keep Calm and Come.

by Camilla Eriksson on 28 april, 2013

KeepCalmAndComeStrolling about in London I came across a couple of those red telephone booths. I still like them. They’re very British to me. As I was entering one of them to see if it was as small as I remembered, I noticed this ad. And I just couldn’t resist it. It’s actually quite clever. (Or filled with rhetorical features. Sort of the same thing if you ask me.)

First of all, it’s paraphrasing the classical
”Keep Calm and Carry On”.

Second, all four calls begin with the same sound (assonance) – Calm, Come, Kink and Coffee. There is no doubt in my mind that there is no coincidence in choosing those words. However, even though Champagne starts with a ”c” it is not the same sound. And that sort of screws it up a bit, pardon my french.

Finally,  I’m utterly fond of the choice of color. It makes it all come together.

Camilla says.

{ 0 comments }

← Previous Entries