Retorikiska

Igår satt samtliga partiledare för våra riksdagspartier i en direktsänd debatt i SVT. Det var länge sedan sist. Mest spännande var det att studera Löfvén – första debatten i sin nya roll som politiker. Eftersom det är långt kvar till valet fokuserade jag på den aspekt som just nu gör mest skillnad: framtoningen. Hos dem alla. Eller tja, en bryr jag mig inte om.

Statsminister Reinfeldt hade inte riktigt samma lugn som han brukar visa upp. Det var nästan så att han fick hålla i sig för att inte köra över den nyaste i partiledarskaran. Han inledde rätt skarpt med en spark vänsterut mot Löfvéns enda konkreta budskap från förstamajtalet. Omvandlat till reinfeldtska blev Socialdemokraternas ledares förslag: ”Att fika så att jobben blir fler”. Löfvén såg helt ställd ut. Efter de inledande piskningarna blev dock Reinfeldt mer sig lik och levererade argumentation efter konstens alla regler. (Ett påstående ska således underbyggas av (minst) ett bevis: citat, jämförelse, fakta/statistik och erfarenheter/exempel.) Bara för att stundom tappa tonen igen och låta riktigt irriterad och aningen nedlåtande. Hur var det nu? Jo. Den som tappar humöret förlorar debatten. Men i denna debatt var det inte statsministern.

Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, var aggressivast av dem alla denna sköna majkväll. Han störtade ut med vad som brukar beskrivas som en stenhård och förutsägbar klassretorik där både exemplen och påståendena hörts många gånger förr. Det är inget fel med att vara konsekvent – tvärtom! Men förmedla budskapet på ett nytt sätt, oväntat, förundra oss som lyssnar. Det här blir bara brus. Det är inte alltid rätt att le mer, men tonen, tonaliteten och röstens uttryck (och nej, jag upprepar inte samma sak tre gånger) ligger konstant i det fräna läget. Är det verkligen rätt för målgruppen? Och alla påhoppen? (Sjöstedt till Björklund angående eurosamarbetet: ”Mannen som förespråkar allt som inte funkar”.) Genom hela debatten argumenterar Vänsterpartiledaren med semiotiska beteckningar, dvs. ord med stark värdeladdning. Ta exempelvis när han anser att Alliansen ”offrar” skolpolitiken. Björklund var inte så nöjd med det och kontrade snabbt med att ”kommunerna har misshandlat lärarna”. Du förstår poängen, eller hur?

Folkpartiets Jan Björklund å sin sida var som han vanligtvis är i debatter. Talar oftast alldeles för snabbt men har förmågan att momentärt variera hastigheten till det budskap han levererar. Bara för att sedan bli lite överexalterad och sticka iväg igen med ett ordflöde som vida överstiger det vanliga människor orkar ta in per tidsenhet. Folkpartiledaren gör en stilfigur som är så stilig att jag blir andlös i ett ögonblick. Bara för att sedan förstöra den helt i nästa. Tänk om han även nyttjat stilfiguren detractio, ett begrepp jag brukar förklara som ”stanna innan”, dvs. låt mottagarna av ditt budskap själv slutföra det. (Och nu stannade jag själv inte innan. Med flit. Är du med?) Läs följande rader och betänk vad som skulle ha skett om det inte kommit något mer just efter dem:

Höjda skatter på alkohol leder till mindre konsumtion.
Höjda skatter på bensin leder till mindre förbrukning.
Till vad leder höjda skatter på ungdomsjobben? 

Tyvärr ger inte partiledaren oss lyssnare den så viktiga pausen här. För vi kommer att besvara frågan själva. Och svaret kommer att följa samma tankespår som han har lagt upp åt oss innan. Men jag tror att om han blivit tyst här hade någon från andra sidan kastat sig över tystnaden och avbrutit oss. Så kanske inte i en direktsänd debatt. Alternativet att själv besvara frågan inte bara en gång funkade dock inte heller så bra.

Miljöpartiets Gustav Fridolin gav ett stabilt intryck. Även om han inte krävde plats. Eller just därför. Han hade genomgående en avslappnad och behaglig ton, han talade ett språk som alla som tittade kunde följa med i och han tog exempel från tittarnas vardag. Miljöpartisten lanserade även ett nytt begrepp – lärare bör få ordinationsrätt. Det tycker jag var intressant, men debatten böljade vidare utan någon vidare notis. Nåväl.

Fridolins raka motsats återfinner vi i Centerpartiets Annie Lööf. Här var stilnivån alldeles för hög för väljarna. Alldeles för hög. Abstraktionsnivån låg på topp och då hjälper det inte hur många siffror som är rätt. Vi kan helt enkelt inte komma ihåg vad hon pratar om då hon inte ger oss några krokar att fästa orden i. Dessutom pratar Lööf fortfarande som vi andra skriver. Det är något dött över hennes språk som inte alls matchar lysten i hennes ögon.

Vi studsar vidare till Socialdemokraternas Löfvén som debuterade i sammanhanget. Min första notering är hur mannens dialekt sticker ut genom att vara len och mjuk. Norrländskan bryter igenom samtalen med det inbyggda lugnet som kommer sig av att orden inte riktigt får med sig alla bokstäver. Men det är inte norrländskt att prata så där monotont. Vi sjunger mer. Igår kväll var det långa sjok av ord och meningar som flöt ihop som ett jämnt hummande. Dessutom låg nästan all argumentation på alldeles för hög abstraktionsnivå även för Socialdemokraten. Var tog den uppeldade fackföreningsledaren vägen?

Sist ut i min analys är Kristdemokraternas Göran Hägglund. Mannen som gjorde det mesta rätt. Han inte bara säger att han blir bekymrad, han ser bekymrad ut. Kristdemokraten tar ansvar. Partiledaren för det minsta riksdagspartiet har en mänsklig utstrålning. Han beskriver båda sidors åsikter, jämför, och trycker sedan mjukt på sin poäng. Hägglund talar med en lugn röst som kan förvilla den icke uppmärksamme. För här har vi en slipad politiker. Partiledaren ser till att i näst intill vartenda inlägg definiera situationen och ta problemformuleringsinitiativet. Och han gör det på ett finstilt sätt. Hägglund erkänner brister i de kommunala och privata verksamheterna och gör sedan en alter (nivåförskjutning) genom att påstå att ”De (moståndarsidan, red. anm.) vill stänga. Vi vill uppmuntra fler att bidra.”

Det är en mycket spännande tid vi ser framför oss. Nu har orden börjat flöda. Snart bör även budskapen hänga med. Det vi ser i opinionssiffror idag betyder ingenting den där söndagen i september som komma skall.

Ser fram emot nästa anhalt gör Camilla

Några andra som också kommenterat partiledardebatten är Makthavare. Eva Cooper från höger och Anders Eriksson från vänster.

{ 2 comments }

”Ordens instrumentella betydelse och sammanhang skapar kraft.”

Orden är Per Schlingmanns, den moderata statsekreteraren som har ansvar för regeringens kommunikation, dialog och långsiktiga planering. Vi sitter på Södertörns retorikdag (onsdag 2 maj). Det är en mycket intressant skara talare. Dagen börjar med professor Orla Vigso som analyserar politiska valaffischer. Sedan är det dags för Miljöpartiets Gustav Fridolin. Efter lunchen är det Schlingmann (M) tätt följd av Alexandra Pascalidou. Avslutningsvis professor Jens Kjeldsen som talar om vad vi kan lära av Obama. Med andra ord en hel dag i den politiska retorikens tecken.

Tillbaka till Schlingmann. Under rubriken Vilken roll spelar orden i politiken? får vi följa med in i statsekreterarens kommunikativa värld. Fokus ligger tungt på Intellectio, eller att förstå, det som vi i modernt kommunikationsspråk kallar nulägesanalys, konkurrentanalys, omvärldsanalys och delarna syfte, målgrupp, budskap, avsändare och sammanhang. Och Schlingmann har tänkt. Följande är i princip citat. Ibland något modifierade då min penna inte skrev lika snabbt som han talade.

Människors referensramar påverkar hur de tar emot de politiska budskapen. Vem är det som är avsändare? I vilket sammanhang sägs detta? För det är ordens instrumentella betydelse och sammanhang som skapar kraft. Vilken roll spelar orden i politiken? Hur påverkas jag, grannen, hela samhället? Samhällsanalysen, det politiska innehållet och förslagen, den traditionella höger-vänsterskalan? Samhällskritikens betydelse för politiken är allmänt underskattad. Hur återspeglar media det politiska spelet? Politik för människor börjar i samhällskritiken. Börjar i mötet mellan människor och politik. Förstår du min vardag? Delar vi samma bild? Är vi en del av samma samhälle? Det alternativ vars verklighetsbeskrivning mest stämmer överens med människornas vinner valet.

Hur förhåller sig människor till olika begrepp? Ett extremt starkt signalspråk skapar vilken verklighet man befinner sig i och allt du gör sänder ut signaler. Vilka besök gör du? Vilka exempel tar du? Orden du väljer bestämmer politiken.

Alla småbarnsföräldrar vet vad vabba innebär (vård av barn). Våffa är lite svårare men vi kan räkna ut det (vård av förälder). Det nya begrepp som introducerats är att våbba. Det är föräldrar som vårdar sjukt barn och som samtidigt jobbar. Genom att skapa begrepp för människors verklighet visar politiken att de ser vår verklighet. (Och som Wittgenstein sa: Det vi inte har ord för kan vi inte diskutera, tillägger Camilla.)

Vad innebär då orden? Orden är vårt sätt att översätta det vi vill göra till en berättelse. Retoriken skapar berättelsen om det som har varit, det som är och det vi vill göra. Orden skapar berättelsen som knyter samman då, nu och framtiden. För politiken handlar om att ha en berättelse som inkluderar så många som möjligt. Det handlar om att rubba människors föreställningsvärld. Den egna och andras. I vilken kontext verkar vi? Handlar valet om att bekämpa arbetslösheten eller att skapa nya jobb? Är det en bidragslinje eller en arbetslinje? Utanförskap eller öppen arbetslöshet? Det är hela tiden två olika frågor som ger två olika svar.

Och vi kommer hela tiden tillbaka till samma utgångspunkt: Vems verklighet är det vi pratar om?

Schlingmanns råd till dig som är intresserad av påverka politiskt

1. Var nyfiken. Läs, ta del av, lyssna på nya influenser. Gör saker du inte gjort förut. Besök nya sammanhang. För kommunikations börjar alltid i människor. Finn ingången att väva ihop människornas referensramar med ditt budskap.

2. Skapa sammanhang. Besvara frågan varför. Väv in varenda liten sak i en helhet.

3. Förväntansbilder. Det är lätt att kortsiktigt lova guld och gröna skogar. Tänk efter före – vad är det för förväntningar vi skapar? (Ju större associationsbredd du öppnar för, desto fler och tuffare förväntningar ger du underlag till. Tänker Camilla.)

4. Var konsekvent över tid. Det är lätt att tänka nyhetsdrivet, utspelsdrivet. Tänk till. Det är bättre att stå fast vid samma budskap, samma ton och göra istället förmedla det på ett nytt, unikt, oväntat sätt.

Tackar för dina insikter gör Camilla

{ 3 comments }

Idag höll Stefan Löfvén sitt första förstamajtal i Göteborg. Det var ett tal som föregåtts av stor förväntan och förhoppningar, både från rörelsen och från oss andra som intressant följer inrikespolitiken. Vad fick vi då höra?

Det var angrepp mot den sittande regeringens passivitet, vi fick höra Löfvéns definition av Socialdemokratin och vi fick ta del av ledarens syn på vägen framåt.

Målgruppen har många beteckningar: mötesdeltagare, demonstranter, vänner. Förutom de inledande artighetsfraserna när Löfvén talar i jag-form går resten av talet i det inkluderande vi-formatet som skapar identifikation och internalisering av budskapen. Talet riktas mot de egna, de redan övertygade.

Talets huvudbudskap är att Socialdemokraterna bygger ett samhälle för alla.

Huvudbudskapet manifesteras sedan i olika områden. Först det abstrakta talet om jämställdhet, jämlikhet och frihet. För alla. Sedan beaktas ungdomsarbetslösheten och behovet av kunskap. Härefter kommer ett kluster med stycken om den jobbskapande politiken som delas upp i tre: stabila offentliga finanser, öka efterfrågan på arbetskraft och betydelsen av att göra det möjligt för människor att ta del av de jobb som växer fram. Vars budskap delas upp i ytterliga tre strukturer. Den gröna omställningen fladdrar förbi innan det till sist är dags för det globala perspektivet. Talet avrundas sedan med konstaterandet att grunden för tillväxt och utveckling ligger i frihet, jämlikhet och solidaritet. Enkelt att följa – eller hur? Eller inte. Strukturen är rörig, vissa ämnen (kunskap och utbildning) diskuteras vid flera olika tillfällen under olika områdsrubriker och vi får – trots goda intentioner – inte tillräcklig ledsagning genom talet för att kunna följa med.

Den retorikiska tårtan består av en liten del ethos, en mindre del pathos och totaldomineras av logos. Dvs, Löfvén bygger sin trovärdighet bra under vissa stycken. Stycket som börjar med ”Jag har rest mycket i världen …” är en pärla. Pathos är väl underbyggt i språket och beskrivningar, inte minst under historieberättandet om Lula, men det är klart att Löfvén själv inte är någon sprakande Juholt. Den nyttiga argumentationen får däremot stort utrymme. Alltför stort för att klara av att väcka de så viktiga känslorna. Vi må tro att vi är så logiska, men vi är zoologiska. Att läggas på minnet.

Uppbyggnaden av argumentationen är mestadels frånvarande. Det är mest påståenden. Som exempelvis när Löfvén säger ”Det är många som känner att Sverige är på väg bakåt, istället för framåt.”. Eller ”Vi har också en politik för fler och växande företag så att vi får fler och nya jobb i Sverige.”. Och de är? ”Vi ska samla Sverige för att nå full sysselsättning.”. Ett påstående underbyggs inte med ytterligare ett påstående. Om sanningen ska fram säger han först att de ska ”fördjupa dialogen med företagen” och sedan ”den dialogen vill vi också bredda, och samla näringsliv, fackliga organisationer, akademin och andra aktörer för att skapa förutsättningar för framtidens jobb”. Men det är fortfarande alltför abstrakt och fortfarande på påståendenivå. Det mest konkreta i den argumentationen är att Socialdemokraterna vill ”inrätta ett nytt innovationspolitiskt råd”. Att tala om att tala mer om hur nya jobb ska skapas i Sverige bygger inga argument.

Däremot används beteckningar flödigt. Ibland känns det såsom jag tänker mig hur en kulsprutsattack mot en skyddsväst upplevs av bäraren. Ord med känsloväckande innehåll kan fungera alldeles ypperligt som argumentation om och endast om avsändaren är trovärdig.

Tyvärr fallerar Löfvén på detta område idag. I genomförandet. Han läser ett skrivet tal, med skrivet språk, som om han läser högt. Inte som om han håller ett tal. Men det är orättvist att lägga all skuld på Löfvén, här har hans talskrivare tänkt snett. Meningarna är för långa, för innehållsrika och för långt bort från Löfvéns egen stilnivå för att orden som lämnar hans mun trovärdigt når mottagarna.

Rent stilistiskt finns det några figurer som jag särskilt vill fästa blicken vid. Vi har ett gäng intressanta korsställningar som används som avrundning av ett stycke: ”Idag saktar ekonomin in, samtidigt som utsläppen ökar. Vi ska se till så att det blir tvärtom, så att ekonomin tar fart men utsläppen minskar.”. Delen om tvärtom kan med fördel tas bort här. En annan är ”Men ungdomsarbetslösheten är inte ett tecken på att det är fel på ungdomarna, det visar att det är fel på den förda politiken.”. Även denna skulle kunna förfinas ytterligare. Däremot är ”(Vi vet nämligen att) din frihet och dina möjligheter också är förutsättningen för min frihet och mina möjligheter” riktigt stilig precis som den är.

Det finns sex variabler som gör att vi lättare kommer ihåg det som talaren talar om. Språket och argumentationen bör vara enkel, konkret, trovärdigt, oväntad, emotionell och innehålla bilder och berättelser. Här har Socialdemokraternas partiledare något att arbeta mer med. Men han hade en metafor som fäste i mig. ”Idag är 147 000 unga arbetslösa. Om de skulle ställa sig på rad här söderut skulle kön sträcka sig över 7 mil bort. Den sista skulle stå i Varberg och stampa!”

Avslutningen gillar jag starkt. Den sittande regeringen ställs mot Socialdemokraternas alternativ och motsatserna ställt i tretal avrundas med något oväntat. Och om Löfvén och hans talskrivare fortsätter och kontinuerligt utvecklar sitt samarbete kommer de säkerligen att vinna förtroende, och när de vinner förtroende kan de vinna tal. Och vi lämnas med ett reduplicatio, där orden länkas med varandra i på varandra följande meningar för att skapa driv framåt. Vi får se hur mycket driv Löfvén själv kan skapa framledes.

Ser fram emot Almedalen gör Camilla

Talet i sin helhet kan du läsa hos Socialdemokraterna. Eller så kan du höra talet på SR. Ekots politiska reporter Inger Arnenander tycker till. Detsamma gör Rapport på SVT.

Uppdatering: Dagens Arena har gjort ett ordmoln av talet. Intressant utfall, kommenterar Camilla

{ 1 comment }