politisk retorikTal

Partiledartal Almedalen 2013 Jan Björklund (FP).

By 10 augusti, 2013 augusti 24th, 2015 No Comments

Camilla på Folkpartiets dag i Almedalen 2012Folkpartiet Liberalernas ledare Jan Björklund inleder Almedalstalet 2013 lojt. Han talar för långsamt och utan studs i orden. Kanske är han lite för ovan med talet. Kanske är han lite för ovan med teleprompterna. Kanske är han bara inte tillräckligt taggad. Om jag stod i Björklunds skor skulle inte jag heller ha sprudlat. Det är nämligen inget särskilt starkt tal han ska leverera. Rent innehållsmässigt är det den vanliga paletten av liberala frågor. Rent formuleringsmässigt är det de vanliga orden från den liberale ledaren.  Platt, tråkigt och energilöst. Som avsändare brukar Björklund göra betydligt bättre ifrån sig.

Syftet med talet, dvs. vad vi som mottagare ska tycka, tänka, känna och göra efter Björklund är klar verkar vara att det bara finns ett regeringsdugligt alternativ – alliansregeringen. Detta underbyggs med sparkar mot Vänsterpartiet, Miljöpartiet och det åttonde partiet men framförallt förlöjligar han Socialdemokraterna (diasyrmus). Men det är underförstått. Ta bättre tillvara på tillfället då hela den politikintresserade sfären i Sverige lyssnar.

Vem Björklund vill att målgruppen ska utgöras av är inte helt tydlig. Däremot är det tydligt att de redan övertygade gillar detta tal. Alla vanliga liberala frågor är med: öppenhet, tolerans, jämställdhet, betydelsen av arbete, EU, skola/utbildning, skatter (särskilt värnskatten) och regeringsfrågan. Men man vinner inga val på att hålla de redan övertygade. Eller?

Budskapen är som vanligt många – 23 enligt mitt sätt att räkna. Det är för många. Ett generellt råd till alla som håller längre tal är att klustra era budskap. Välj helst bara tre områden, fem om du inte kommer undan med färre. Under dessa kan du ge tre stödjande budskap. Vi som lyssnar orkar nämligen inte komma ihåg allt.

Argumentationen.

Vice statsministern brukar visa upp hela skalan av hur man underbygger argument: syllogism (retorisk slutledning), påstående + bevis (citat, jämförelser, fakta/statistisk, exempel/erfarenhet) och beteckningar.

Denna gång körde han hårt på diasyrmus – förlöjligande. Här kommer en:
”Vänsterpartiets alla skattehöjningar har jag inte ens tid att rabbla upp för då får vi stå här till midnatt.”

Och här är en fiktiv dialog mellan de tre senaste socialdemokratiska partiledarna:
– ”16 miljarder”, sa Mona Sahlin.
– ”Nä, det är för lite”, sa Håkan Juholt, ”vi ska höja skatten med 22 miljarder”.
– ”Tunnisar”, sa Stefan Löfvén. ”Minst 30 om jag får välja”.

En anekdot om hur det var att ta över utbildningsdepartementet:
”Så jag öppnade översta skrivbordslådan i mitt nya skrivbord, det som Ibrahim Baylan lämnade efter sig; den var alldeles tom! Jag öppnade andra skrivbordslådan; tom den också! Jag öppnade tredje; tom. Jag kollade bokhyllan; ingenting!”.

Och kanske det mest välskrivna stycket (stycket efter är största konkurrenten):
”Den kritik som de rödgröna partierna nu riktar mot regeringen i skolpolitiken kan sammanfattas i fyra punkter.
För det första; att det är för mycket reformer.
För det andra; att det behövs mer reformer.
För det tredje; att reformerna går för fort.
För det fjärde; att reformerna går för långsamt.”

Här och där använder han sig även av mindre uppenbara påverkansmetoder. Som den att välja värderande ord som styr dina associationer i en viss riktning. Eller hur uppfattar du tecknen: en sorteringsskola, utslagningsmaskin, verklighetsfrånvänt, märkligt, föraktar?

I vilken ordning?

Vanligtvis låter Björklund den klassiska retorikens struktur bygga hans tal. Inte i år. Det är ingen struktur alls, och knapphändiga bryggor från det ena området till det andra. Om de ens brytt sig om att försöka knyta ihop det. Mellan vissa stycken verkar Folkpartiets partiledare lita på applåder som paus mellan innehåll.

Stiliga figurer.

Om inte stycket som jag tidigare tog upp är det bäst formulerade är det detta:
”Hur har det rödgröna alternativet sett ut sedan 2006?
Den 31 maj 2007 röstade riksdagen igenom mitt förslag om nationella prov i årskurs tre. De rödgröna röstade nej.
Den 21 oktober 2009 röstade riksdagen igenom mitt förslag om en ny gymnasieskola, med bland annat lärlingsutbildning. De rödgröna röstade nej.
Den 28 april 2010 röstade riksdagen igenom mitt förslag om en ny lärarutbildning, den som ny får fler sökande. De rödgröna röstade nej.
Den 21 december 2010 röstade riksdagen igenom mitt förslag om att tidigarelägga betygen till årskurs sex. De rödgröna röstade nej.
De har röstat nej, nej och nej till alla viktiga reformer. Nu skäller de för att resultaten av dessa reformer inte kommer tillräckligt snabbt. Alltså resultaten av de reformer de själva röstat emot.”
Meningarna börjar på samma sätt och slutar på samma sätt. Exakt samma sätt. Om datumen hade varit ett och samma datum hade vi talat om en anafor. Sluten är samma – epifor. Vid anafor + epifor får vi en symploke. Nu vet du, vare sig du är en retoriknörd eller ej.

Om han bara inte hade sagt den sista meningen hade jag varit nöjd. För där skriver han oss som lyssnar på näsan. Stanna innan. Låt dina mottagare själva dra slutsatsen. Det blir så mycket starkare då. Jag vet att Björklund kan, för han gör det här:
”Från Folkpartiets sida har vi idag presenterat ett förslag till en massiv övergång till lärlingssystem i Sverige. Den modellen finns i många andra länder, till exempel Danmark, Tyskland, Holland och Österrike. Och de har alla lägre ungdomsarbetslöshet.”

Det jag har svårast för i Björklunds tal är hans upprepningar, och då talar jag inte om tretal, byggandet av klimax eller liknande. Nej, det jag talar om är att han verkar nyttja samma tal om och om igen. Innehåll och formuleringar. Under Almedalsveckan sprang jag på Björklund på Visbys gator och sa åt honom att jag inte ville höra samma tal en gång till (Almedalstalen 2011 och 2012 har varit uppbyggda på samma sätt, med samma poänger och samma formuleringar. Läs mer om dem här.) Björklund själv skrattade bara och svarade att nej – jag skulle få höra samma tal igen. Och det fick jag. I mångt och mycket.

”Rödgrön politik vill göra rika fattigare! Liberal politik vill göra fattiga rikare!”. Rent stilitiskt är det stiligt byggt. Och det är inte första gången han tar upp denna fråga på detta sätt. 2011 lät det så här: ”Socialister, med sin syn på rättvisa, ser som sin huvuduppgift att motarbeta att människor blir rika. Liberaler, med sin syn på rättvisa, ser som sin huvuduppgift att motarbeta att människor blir fattiga.”

”Sitter man vid bordet har man inflytande. Sitter man inte vid bordet kommer man själv att stå på menyn.” Jo, metaforen fungerar. Det är roligt. Första gången du säger den. För den oväntade vridningen skapar en slutledningskollaps och då reagerar vi på det sätt som är lättast – vi skrattar. Och för dem som har missat första tillfället är det kul andra gången. Men nu får det vara nog.

”Det måste löna sig att utbilda sig! Även i yrken där kvinnor dominerar.” (2012) ”Det måste löna sig att utbilda sig! Även i kvinnodominerade yrken!” (2013). Det är en viktig fråga, men variera dig.

Slutkommentar.

Det här är första gången jag inte är lyrisk när Björklund talar. Hans almedalstal brukar vara uppe i toppen och slåss om att vara Almedalens bästa. Läs exempelvis mina analyser av Almedalstalet 2011 och Almedalstalet 2012. Inte i år. Jag vet inte vad som har förändrats men gnistan är helt borta.

Talet saknar rytm, saknar driv, saknar det musikaliska anslaget som hjälper oss i publiken att hänga med. Måste-fakta staplas i meningar efter varandra som inte alls bildar delar av en vers. Budskapet kastas trött ut utan att upplevas som en refräng. I de få stycken som faktiskt är välskrivna orkar inte Björklund lägga den energi som krävs för att leverera budskapet med den finess vi är vana vid. Talet framförs tungt som om han kämpar med orden. Vi i publiken orkar inte riktigt kämpa för att hänga med. Det är inte så det ska fungera.

Så kommer vi till ”Ensam är inte stark. Ensam är bara ensam. Starka – det blir vi tillsammans.” Och jag hoppade till där jag stod i Almedalsparken. Det är också en parafrasering (omskrivning). Denna gång är det inte av Björklund själv utan av – mig. Så här inledde jag Camilla Henemarks tal till serien Livet Blir Bättre som spelades in oktober 2012: ”Ensam är inte stark. Ensam är ensam. Och utan tillsammans hade ingen stått här idag.”

Eftersom du verkar läsa min blogg Jan Björklund tänker jag ge dig några goda råd inför ditt sommartal i Göteborg:

Jag vet att du kan dansa så det här med rytmer ska inte vara så svårt för dig. Tänk musik. Kan du inte sjunga eller dansa i takt med ditt tal behöver du ändra ordföljden.

I övrigt påminner jag om de råd du fick av mig ifjol. Och du, det är läge att ta in en talskrivare. Som kan skriva tal. På riktigt. För den som brukade leverera är uppenbarligen inte längre kvar.

Analyserar Camilla Eriksson som låter budskapet bära formen och därför återanvänder fotot från förra året.

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.