Det här med manipulation – samtalsämnet under dagens lunch. Hur definierar vi det och är det alltid dåligt?
Om vi börjar med defintionen. Efter några ordbyten kommer vi fram till att manipulation handlar om att förändra målgruppens attityder, beteende och värderingar utan att individerna själva uppmärksammas på processen. Påverkan däremot handlar om att medvetet aktivera en analytisk process som i sin tur leder till ett förändrat ställningstagande.
Och definitionen spelar roll. För om vi inte är överens om vad vi pratar om kommer vi bara att prata förbi varandra. Som de flesta debattörerna i tv:s debatter redan gör.
Där handlar det mycket om begreppsförskjutning, om tolkningar av begrepp som skiljer sig men som inte adresseras i sändning. Och nej, det handlar inte om att använda tid för metasnack, det handlar om att på riktigt förstå vad den andre menar och möta hen i samtalet.
Ibland tänker jag att jag är arbetsskadad, att jag borde försöka släppa det retoriska och semiotiska perspektivet när jag lyssnar på debatter – men det går inte. Ibland blir hela samtalet bara brus. Det är så mycket som hindrar orden från att komma fram att jag inte hör vad som sägs. Och då tänker jag, att alla är vi unika men ingen är unik: Det är således inte bara jag som upplever bruset. Undra hur många som inte ens är medvetna om varför de inte får rätsida på det som sägs? Och hur upplever de det?
Sedan har vi de skickliga debattörerna. De som vet exakt vad de är ute efter och styr samtalet i vald riktning. De är intressanta att lyssna på. Kanske är det därför vi är så många som gillar House of Cards och liknande välskrivna serier. För även om vi inte tolkar det vi hör på en medveten nivå uppfattar vi samtalskvalitet när vi stöter på den.
Jag har redan skrivit om språklig manipulation här på Retorikiska på mer operativ nivå. Samtliga inlägg är länkade i Makthavarnas älsklingsord.
Är manipulation alltid dåligt? Frågan liknar den vi ställde i sommarens Almedalsseminarium ”Får man luras i PR?”. Är det smygandet under radarn som gör det fult att manipulera eller är det kanske efterbörden som smakar beskt? Finnas det situationer där manipulation är något positivt? Jag tror det. Och det är en knivsegg vi PR-konsulter, retoriker och talskrivare vandrar på. För vem har rätt att bestämma när något är för någon individens bästa och därigenom godkänner manipulation?
Låt mig ta några exempel. Är det okej att manipulera sina barn så att de växer upp och blir demokratiförespråkare? Är det okej att manipulera dem att älska att idrotta? Två frågor du förmodligen svarat ja på. För det är ju för deras bästa. Eller? Och hur ställer du dig till följande: Är det okej att manipulera barnen att tillhöra en viss religion? Fortfarande lika lätt att svara på frågan eller?
Vilket angreppssätt som bäst används i PR-situationen varierar naturligtvis. Däremot är mitt lunchsällskap och undertecknad rörande överens om att det inte på något sätt är fördelaktigt att ljuga. Lögner skadar personliga relationer och skapar onödig trovärdighetsproblematik i det professionella. Men det är ett annat blogginlägg.
Du fattar. Sådana här luncher vill jag ha många fler framöver.
Tänker Camilla