Partiledartal Almedalen 2015 Stefan Löfven, Socialdemokraterna

Posted by | juni 30, 2015 | politisk retorik, semiotik, Tal | 3 Comments

Det är klart att vårens ras i opinionsmätningarna har påverkat Stefan Löfven. Det är dock inte klart att han väljer det här tonläget för att vinna tillbaka väljarna. För att syftet med talet är att visa på hans trovärdighet som statsminister är det inget snack om. Sättet han talar på påminner om Palme – det engagerade i varje ord. Problemet är bara att Löfven inte har samma pondus och status som Palme. Men det är inte den enda person som han försöker bygga sitt eget värde med. Den obligatoriska hyllningen av Palmes änka, Lisbeth, är med. Denna gång lyfter han även Ingvar Carlsson som sitter på bänkarna i Almedalsparken. Att han nämner dessa socialdemokrater är inget märkligt. Det märkliga är när han talar om den nyligen bortgångna Magnus Härenstam, till synes poänglöst, med syftet att väcka positiva känslor som sedan ska kopplas till honom själv. (Och socialdemokratin.) Det smakar illa Löfven.

Personen Stefan Löfven står stadigt på Almedalsscenen och talar full av självförtroende med ett emotionellt språk för att engagera. Distansen mellan en person och en statsminister är i dagsläget är dock stor. Han har helt enkelt inte den trovärdighet och förtroende som behövs för att hävda sina budskap.

Om vi skulle fråga Löfven själv om vilken målgrupp han hade för det här talet skulle han säkert svara något i stil med: ”Som statsminister talar jag för hela Sverige. För oss socialdemokrater är alla viktiga. Vi ser alla.” Och det vill han säkert, men några nya väljare ser jag inte hur han ska locka med detta. Nej, här har vi en partiledare som medvetet eller inte har vänt sig till kärnväljarna. Det är fullt förståeligt eftersom Socialdemokraterna enligt junimätningen från Demoskop fortsätter vårens trend nedåt.

Argumentation.

Hela inledningen är som en enda lång argumentation. Temat eller huvuvdbudskapet verkar sättas i allra första meningen: ”…  så är det när människor utvecklar sig själva, och på så sätt utvecklar sitt samhälle.” Detta påstående underbyggs sedan med tre historier om tre personer som förändrat sitt liv och därigenom förändrar andras så att de får det mycket bättre. Detta följs av en generalisering av de förstnämndas insatser så att vi som lyssnar ska kunna identifiera oss och känna oss inkluderande. Se hur detaljerna – det konkreta – i nästkommande stycke arbetar för att stärka det abstrakta.

”Och över hela Sverige har vi hundratusentals människor, som tillsammans kliver på Torslandas morgonskift, som tar gemensamt ansvar på förskolans lunchsamling …”

I vilken ordning?

Låt mig börja med ett förtydligande. Denna punkt i mina analyser har som uppgift att belysa huruvida partiledaren har hittat den berömda röda tråden. Om det hänger ihop det hen säger. För gör det inte det kommer vi som lyssnar också att uppfatta budskapen som bitar av olika tårtor istället för ingredienser till den enda värd att äta.

Och i detta fall? Det hänger inte ihop. Det är som om det först skrevs ett tal och sedan var det ämnen som inte fick plats. (Läs utrikespolitiken som krystat kopplas via osammanhängande associationskedjor.) De verkar helt enkelt kommit till slutsatsen att då fortsätter vi en stund till då. Fast gör inte det. Det blir inte bra.

Stiliga figurer.

Det enda värt att nämna i detta tal är den uttalade poängen med Socialdemokraternas näringspolitik: ”Arbetslösa ska inte tämja sina plånböcker, företagen ska fylla sina orderböcker!”  Här sätter de arbetslösa mot företag och plånbok mot orderbok. Det hade fungerat bra om det faktiskt var ett område som regeringen kan bestämma över.

(I övrigt kommer det några anaforer (meningar inleds på samma sätt). Men jag förväntar mig faktiskt så mycket mer av statsministerns talskrivare att jag inte tänker ta upp dessa i denna analys.)

Semiotik.

”Gör din plikt. Kräv din rätt.” För det första är det kraftfulla ord som används. Plikt. Krav. Rätt. Inte överhuvudtaget omhändertagande. Oerhört aggressivt. Är det verkligen så Socialdemokraterna vill uppfattas?

För det andra är det här inget nytt. Det här är ingen utveckling. Det här är en gammal slogan som socialdemokraterna nu väljer att lyfta igen. Och vad säger det om Sossarna? Utveckling är inte vad de strävar efter. Att allt ska bli som det en gång var ligger mycket närmare till hands. Men vänta nu, var det inte just utveckling som var temat? Jo. Tänk vad kontraproduktivt det blev nu då.

Avslutningsvis.

Det var en ny talskrivare vi fick höra idag. Löfven bytte ut sin tidigare tidigare i vår. Borta är nu de stiliga formuleringarna som bar kraft. Här är det enkla språket som vanliga människor talar. Jag vet inte jag. Den förre var inte i kontakt med sin talare. Den nuvarande inte i kontakt med hur människor berörs. Vad som är bättre låter jag vara upp till dig.

I sin helhet är talet much ado about nothing. Endast ett besked om vad Socialdemokraterna vill göra (borde vara ska göra, de är ju trots allt inte i opposition): höja vissa lärares löner. Ett besked på närmare 37 minuter. Således mycket luft.

Till sist har jag också skrivit denna analys med kraftfulla ord som inte riktigt har teckning, gjort obskyra liknelser, värderat allt jag kan och talat som om jag är kunskapens urkälla. Detta är bara en spegling av Löftens tal. Vi får se hur min analytiska tonalitet blir i analysen av Ebba Busch Thor (KD).

Ser fram emot en ny partiledarens tal gör Camilla Eriksson, Retorikiska.

3 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published.