Partiledartal Almedalen 2015 Jan Björklund, Folkpartiet Liberalerna.

Posted by | juli 06, 2015 | politisk retorik, Tal | No Comments

Björklund, slipad som han är, möter publiken med en direkt attack. På sig själv. ”Som jag har väntat på den här söndagen. Hela veckan faktiskt. Nu är det äntligen dags att tala ur skägget.”

Det märks att folkpartiledaren är van vid Almedalen, van vid att hålla tal. Rösten gör väl avvägda pauser. Hastigheten på talet är tillräckligt snabb för att upplevas som drivande och tillräckligt långsam för att vara behaglig att lyssna på. Han kan sitt tal väl och tillåter sig även att brodera ut med fler konkreta detaljer när manuset är lite för torftigt. Björklund vet hur man bygger ett klimax och han vet hur man levererar poängen (även om han vid ett tillfälle inser att han var lite snabb och därför får driva på ytterligare för att inte avbrytas av för tidiga applåder).

Björklund är den partiledare som suttit längst på sin post. Och även om partiledningen har uttryckt sitt fulla fortsatta förtroende för honom finns det en stor falang inom partiet som hellre vill se Birgitta Ohlsson styra skutan. Det är därför inte konstigt att Björklund i detta tal väljer att lyfta behovet av socialliberalism och äkta förändring i svensk politik. Syftet med detta tal är inte bara att locka nya liberaler utan även att locka de befintliga; att låta Folkpartiet stanna kvar i riksdagen; att låta Björklund stanna kvar som partiordförande.

Det som inte dödar – härdar. Men alla dör vi i slutet ändå.

Argumentation.

Björklund använde sig av flera olika sätt att argumentera. Först ut – argumentationskedjor.
Vi börjar således med slutet.

”När vi ser Socialdemokraterna cementera utanförskapet,
När vi ser Miljöpartiets antitillväxtpolitik,
När vi ser Vänsterpartiet bekämpa valfriheten,
När vi ser — bygga murar mot omvärlden,
Då ser vi att det behövs mer liberalism i Sverige. Det är Folkpartiets uppgift att stå för den.”

Det är så lätt för politiker att påstå saker. Problemet är bara att de flesta glömmer bort att komma ihåg att det är bevisen som väger tyngst. Det gör inte Björklund. Här kommer påstående – konsekvens – slutsats.

”Vi var så angelägna att bygga en skola utan krav och förväntningar, så många elever ansträngde sig för lite. Det som skulle skapa jämlikhet skapade utslagning.”

Och så har vi argumentation via beteckningar. Och här fyller han tecknet jobb med så mycket han bara kan.

”För ett jobb – handlar om självständighet; det handlar om möjligheter ; det handlar om livschanser. Ett jobb handlar om att kunna bestämma själv, att kunna välja, att själv kunna betala sina räkningar utan att be om hjälp. Ett jobb handlar om stolthet och om social gemenskap. Ett jobb kan vara skillnaden mellan en krossad dröm och en förverkligad dröm. Ett jobb kan vara skillnaden mellan en stängd dörr och en öppen dörr till framtiden.”

För ord är makt och ord förför.

I vilken ordning?

Ett avväpnande förskratt byts snabbt ut mot väpnad fara, mot frihet, mot liberalism, av diktatur, av populism. Björklund börjar i omvärlden för att säkert styra till den inre. Här handlar det om äldre som är på väg ut och yngre som har svårt att komma in. Och sedan uppåt, utåt igen. För det kan bli för mycket omhändertagande i ett samhälle. Det är balansen mellan individens egna ansvar och samhällets ansvar för det kollektiva som gäller. För ”ett parti som sätter individens behov i centrum har ett särskilt ansvar att för att bygga ett välfärdssamhälle som omfamnar alla.” 18 minuter in i talet repeterar han sin inledning genom en oväntad beräkning av sträckan mellan Visby och Kaliningrad. I jaktflygplan.

Det går upp. Och ned. Upp mot vad som skulle kunna vara och ned igen till hur det är. Upp mot vad socialiberalism skulle kunna betyda för vårt samhälle och ned till hur samhället ser ut idag. Med något undantag – ibland stannar han uppe på den visionära nivån flera stycken i rad. Och det är där han tappar fart. För en berg-och-dal-bana fungerar bara i balansen mellan läges- och rörelseenergi. I ruscherna övergår delar av energin till värme och behöver därför extra påfyllning. Det kan ske både genom kemisk energi och extra lägesenergi.

Den fysikaliska grundförutsättningen skulle Björklund vinna på att förstå. För då skulle sista ruschen ned mot slutet bli så mycket starkare.

Stiliga formuleringar.

Är det någon figur/trop som Björklund behärskar och uppenbarligen tycker om är det metaforer.

”Vi liberaler kommer att värna det europeiska samarbetet oavsett hur det blåser för stunden, för vi vet att samarbetet är skapat för att undvika storm.” Och: ”Samhällets uppgift, det är att blåsa luft under vingarna så hon kan ta sig dit hon själv vill.” Vädermetaforer.
”Det är höga trösklar in i folkhemmet som tvingar människor till utanförskap.” Husmetafor.
Och i följande stycke ser vi tre olika metaforer. Först en byggmetafor som direkt följs av en partymetafor och till sist låter en kommunikationsmetafor avsluta: ”Alla ska med, säger socialdemokraterna. Men deras politik cementerar utanförskap, de delar ut VIP-biljetter till dem som redan är insiders, men lämnar outsiders kvar på perrongen.

Något senare häcklar han miljöpartisterna med att de ”vinner SM i curling, utan konkurrens.” Sportmetafor. För att ganska direkt följas upp av en matmetafor (den om ekologiska och ekonomiska morötter.) Men den fungerade inte alls. Så här lät det:
”Jag har noterat att Stefan Löfven talar om arbete och ”utvecklingsmoral”. Det talet borde han rikta till miljöpartisterna i sin regering. De är nämligen emot arbetsmoral. Och de är emot utveckling också, förresten. Eller för att uttrycka det på miljöpartiets eget språk: På grönsaksmarknaden räcker det med ekologiska morötter! Men på arbetsmarknaden behövs det också ekonomiska morötter!”
Hela denna metafor hade verkat betydligt effektivare för talet som helhet om det helt utgått. För inledningen av stycket är rätt kul. (Spår av sanning fungerar alltid.)

Sista exemplet får bli sommarlovsmetaforen: ”Gustav Fridolin får gärna ta sommarlov! Men kunskapsskolan kan inte ta semester!”

Okej, metaforer kan fungera väl om de 1) håller sig inom samma område, 2) håller sig till en begränsad mängd och 3) inte hamnar under beteckning död metafor (så överanvänd att den förlorat i kraft). Här känns det mest som om Björklund famlar efter halmstrån.

Efter Hägglund har det alltid varit Björklund som lockat till flest skratt. Han nyttjar det oväntade. Och ibland det väntade, fast ändå inte. Som här när han pratar om valet i Grekland: ”I dag går grekerna till folkomröstning om sin framtid. Det sägs att det är lite oklart vad man röstar om. Valsedeln beskrivs som krånglig. Rena rama grekiskan, faktiskt.”

Eller här när han metonymiskt låter en position i vårt samhälle veta bättre än en annan: ”Vi liberaler vet att mammor vet bättre än kommunalråden.” (Observera även dubbelnyttjandet av ordet ”vet”.) Genom att sätta familjens överhuvud över kommunens låter han liberalismens kärna – individen går före kollektivet – beskrivas på ett mer konkret och roligt sätt.

Han smyger även in en alter (nivåförskjutning) i följande stycke om regeringens politik jämte Alliansens: ”Men utmaningen är mycket större än så. För hela vårt samhälle riskerar att bli ett curlingsamhälle, där inte bara vi vuxna curlar våra barn, utan där samhället curlar vuxna.”

Ett av de styckena som skapar det viktiga mentala nickandet var:
”Människors förväntningar, ska vara våra förväntningar.
Människors oro, ska vara den oro som vi bär med oss.
Människors utmaningar, ska vara våra utmaningar.”

Gammal är fortfarande äldst när det gäller att formulera sig väl.

Semiotik.

Björklund kan sin klassiska retorik, det har tidigare tal visat gång på gång. Folkpartiledaren är heller ingen duvunge på att fylla ett tecken med betydelse och påverkanskraft. Bästa punchline i Almedalen 2015 går till: ”Man känner igen planhushållning när man ser den. Ingen plan. Ingen hållning. Och inga hus.”

(Och en god retoriker vet när det är dags att vara tyst.)

Avslutningsvis.

Även om talet är väl byggt med många stiliga figurer och humoristiska inslag saknas konkret politik. Här var det mycket snack och väldigt lite verkstad. Flyttskatten är en gammal liberal fråga som nu dammats av. Försvarsfrågan likaså. Kunskapsskolan är fortfarande livsnerven. Och det räcker inte. För även om Björklund talar sig varm för den liberala ideologins förträfflighet behöver vi som lyssnar mer än bara fluff.

Idag har jag själv valt att inte vara särskilt konkret och förklarande i min analys. Jag har valt att skriva i talspråk, att använda döda metaforer för att skapa bilder till mina slutsatser och ansträngt mig för att inte förklara varför vad fungerar så bra rent kommunikationspsykologiskt. Detta är alltså min tolkning av Björklunds tonalitet. (Ibland fallerade jag, för jag ville så gärna.)

Jag var dock inte den ende som fallerade trots att detta rent retoriskt var veckans mest lysande tal. Björklund fallerade också. För om man sitter med just över 4% i opinionsmätningarna är det inte mer av samma som kommer att lyfta stödet för partiet. Och han har kört det ideologiska talet många gånger förut. Jag läser flöden som är lyriska över hans fantastiska lovsång till liberalism. Ja, ja. Väljarna verkar inte gilla det. Och om man bestämmer sig för att tala till de redan övertygade behöver man betydligt fler röster än vad Folkpartiet stoltserar med nuförtiden.

Analyserar Camilla Eriksson, Retorikiska.

Jan Björklunds tal kan du läsa i sin helhet på Folkpartiet.se.

Gillade du denna bloggpost? Klicka på hjärtat (okopplat räkneverk) och hjälp mig sedan sprida det till fler!

Gilla Retorikiska på Facebook!Följ Retorikiska på twitter!

Vill du läsa fler retoriska analyser från årets Almedal?
Partiledartal Annie Lööf, Centerpartiet.
Partiledartal Stefan Löfven, Socialdemokraterna.
Partiledartal Ebba Busch Thor, Kristdemokraterna.
Partiledartal Gustav Fridolin, Miljöpartiet.

Leave a Reply

Your email address will not be published.