Denna morgon spenderades på Westmanska palatset hos YouGov som anordnade en opinionsfrukost om avtalsrörelsen. Efter en presentation av undersökningen som låg till grund för seminariet bjöds vi på en paneldebatt mellan Cecilia Axelsson (SvD), Annelie Nordström (Kommunal), Cecilia Fahlberg (Unionen) och Christer Ågren (Svenskt Näringsliv). Mycket intressant. Särskilt när det hettade till mellan Nordström och Ågren …
Min spaning denna morgon är dock retorikisk. Titta noga på bilden ovan. Det du tittar på är ett ögonblick när journalisten analyserar de övrigas inlägg i debatten. Kommunalaren betraktar Axelsson med armarna i kors, Unionen är öppen i kroppen med fäst blick på talaren och Ågren från Svenskt Näringsliv sitter lätt bortvänd med blicken fokuserad på annat. Denna ögonblicksbild kan ses som en metonymi för hur paneldeltagarna argumenterade.
SvD:s representant talar i neutrala men analyserande ordalag och gör relativt objektiva faktabeskrivningar av verkligheten. Precis vad som förväntas av en journalist.
Kommunals ordförande Annelie Nyström talar på ett helt annat sätt. Det är en klar stark stämma som ljuder genom lokalen. Överkroppen väger på armbågarna som tagit stöd mot bordet framför henne och liksom skjuter hela henne framåt, mot oss, mot publiken. Ordet för dagen är värdediskriminering och hon argumenterar skickligt för att ta problemformuleringsinitiativet. Med beteckningar som sjunker in i våra undermedvetanden och gör delar av jobbet åt henne. Hennes valda jämförelse mellan en bilmekanierk och en undersköterska som båda har tre års gymnasial utbildning bakom sig men ändå uppvisar stora skillnader i lön och anställningsvillkor stärker ytterligare hennes argumentation. Som i sin tur är utarbetad för att väcka känslor. Med andra ord pathosorienterad. Och förväntar vi oss något annat – egentligen?
Unionens Cecilia Fahlberg har ett helt annat anslag. För det första vänder hon sig alltid mot den som pratar eller ställer frågor och ser ut att lyssna intensivt genom sin förmåga att även ge fysiskt talarstöd via sina nickanden. För det andra talar hon med en ödmjuk retorik jag väldigt sällan stöter på. Fahlberg lägger upp sin talartid med reflektioner kring verkligheten blandat med neutrala beskrivningar av hur resten av världen påverkar avtalsrörelsen (på samma sätt som SvD:s Axelsson) med skillnaden att hon även lägger in egna frågor som driver samtalet framåt. Exempelvis bekräftar hon Kommunals syn på löneskillnaderna i branschen, men istället för att kalla det värdediskriminering talar Fahlberg om oförklarliga löneskillnader som Unionen arbetar med att förstå bättre, bl.a. genom kontinuerliga lönekartläggningar. Samtidigt som hon anser att ”det skulle vara intressant att veta mer om hur fördelningen ser ut inom offentlig sektor. Hur ser karriärvägar ut hos er?”.
Och om hon har böjt sig framåt när hon talar lutar hon sig strax tillbaka från scenens bord när hon är klar. Och tittar återigen på den som talar. Hennes klara och avslappnade sätt bygger hennes ethos via formuleringarna av hennes argumentation.
Svenskt Näringslivs Christer Ågren inleder med en kontring mot Kommunals fråga att driva jämställdhetspotterna. ”Märkligt, här sitter vi i ett läge där Sverige har minst löneskillnader inom OECD”. Han utvecklar argumentet med fakta som underbygger påståendet. Och drar sedan en historia kring hur svårt det är idag att få hjälp när man vill köpa en tv på en stor elektronikbutik eftersom det finns så få säljare på golvet. Ågrens slutsats är att informationsbåsens långa köer beror på att lönerna för säljarna är för höga vilket resulterar i att färre får jobb. Och att vi konsumenter är de som i förlängningen får lida för detta. Ågren talar varmt och länge om nyttan med löneskillnader och intåg på arbetsmarknaden o.s.v. Att ta en situation som många kan känna igen sig i är ett smart sätt att skapa identifikation till sina argument.
Som en senare replik till Kommunals Nordström dräper han till med ”Det här upplägget kommer bara att smeta ut lönerna i landet med de mest utjämnade lönerna”. Smeta. Väldigt starkt negativt laddad beteckning som gjorde att jag hoppade till lite längst bak i konferenssalen. Till hans försvar lägger jag in att det var Nordström som först använde ordet. Och då gick det relativt obemärkt förbi. Förmodligen för att jag förväntar mig att hon som även säger sprängstoff tar dylika uttryck i sin mun.
Och kanske var det Nordströms dräpa ”Jag är öppen för andra idéer på hur vi ska minska värdediskrimineringen mellan olika branscher. Annars får ni köpa våra.” som tog udden av Ågrens känslosamma argumentation? För i övrigt argumenterar han med fokus på nyttan i samhället. Med andra ord logos. Vilket var vad jag förväntade mig av Svenskt Näringslivs representant.
Analyserar Camilla