Varför är spatiotemporal kognition dominant i socialpolitiska sammanhang? Eller, hur politiska tal realiserar sin argumentationskraft med hjälp av retoriska strategier som baseras på en viss uppfattning av kollektiv tid. Det är det dagens gäst och undertecknad pratar om i dagens avsnitt av Retorikiska podden.
Milena Podolsak är doktorand i lingvistik vid Filologiska fakulteten vid universitetet i Belgrad, Serbien. För några månader sedan kontaktade hon mig för att få min syn på olika nedslag i Almedalstal från de senaste åren. Eftersom jag är lätt analytisk av mig (litotes i sammanhanget) kan du förstå hur intressant jag tycker det är att prata med henne. Så när hon skulle komma till Stockholm för att presentera sin tes på Institutionen för svenska och flerspråkighet vid SU bestämde vi att ses. Det blev en podd och några dagar senare en fika igen. För när man hittar någon som älskar att nörda ned sig i samma sak är det svårt att sluta.
Metaforer is the name of the game i detta samtal. För hur beskriver vi det abstrakta? Jo, genom att konkretisera. Och hur gör vi det? Ofta via bilder. Milena fokuserar alltså på den kognitiva lingvistikens verktyg där man kallar detta för spatiotemporal konceptualisering. I det här fallet handlar det om uttryck som behandlar tid.
Intresserad av hennes forskning? Här kommer hennes abstract.
Spatiotemporal konceptualisering i svenska politiska tal
Kognitiv-lingvistiska och psykologiska undersökningar under de sista tjugo åren har beskrivit i detalj hur vår uppfattning av tid påverkas av hur vi uppfattar rum. Trots att vissa forskare pekar på att vår erfarenhet av tid och rum är åtskilda på den neurologiska nivån och att vi inte använder spatiotemporal konceptualisering för att förstå enskilda meningar, är det tydligt att vi organiserar längre diskursiva/narrativa stycken enligt en komplex mental tidslinje. Med andra ord, domäner av rum och tid är asymmetriskt organiserade på vår kognitions representativa nivån, där vår erfarenhet av rum anses vara mer fundamental och lånar sin struktur åt tidsdomänen.
I min avhandling försöker jag svara på frågan varför det är så genom att undersöka varför spatiotemporal kognition är dominant i socio-politiskt sammanhang. Jag undersöker hur politiska tal realiserar sin argumentationskraft med hjälp av retoriska strategier som baseras på en viss uppfattning av kollektiv tid. Fokus ligger på hur Almedalstalare når sina diskursiva mål med att konstruera skarp (dis)kontinuitet mellan dåtid, nutid och framtid och utifrån den ramen argumentera för eller emot något. Speciellt märke läggs på samspelet mellan den så kallade Ego-moving tidsmodell och resa som ett metaforiskt scenario, samt hur denna tidsuppfattning skapar förenklade dikotomier som kännetecknar politiskt språkbruk.
Teoretiskt och metodologiskt sett är avseenden med min avhandling att försöka tillämpa traditionella kognitiv-lingvistiska approacher (framför allt identifiering och analys av konceptuell metafor och blending) på den diskursiva nivån och på så sätt bidra till allt större ansträngningar för att närma kognitiv lingvistik och kritisk diskursanalys.
Nyckelord: spatiotemporal kognition; politisk diskurs; kognitiv lingvistik; konceptuell metafor; kritisk diskurs analys; framing; Almedalstal
Ser fram emot nästa samtal gör Camilla Eriksson
Podcast: Play in new window | Download