Toner är som ord. Om du lyssnar noga.

Tillbringar kvällen i ypperligt sällskap. Musikaliska som få är de också. Och jag kidnappade den ena till födelsedagskonsert med Lisa Nilsson. Som vi njöt. (Själv får jag frossa på hela kroppen när jag verkligen uppskattar en röst. Har alltid fått det av Lisa.) Nåväl, till semiotiken.

Jag skrev för någon dag sedan en reflektion över huruvida man kan tänka utan ord. Det är samma sak och ändå inte med musik.

Toner förmedlar budskap,  vare sig vi vill det eller ej. Klichéerna i musikvärlden handlar om dur och moll. De högre stilistiska nivåerna kommer med maj7, 6 och #. Och rytmerna. Icke att förglömma. För vi kan spela i rak fyrtakt, baktakt eller en helt annan takt. Fast då har vi lämnat popen och rocken långt bakom oss.

I kväll fann jag mig själv uppfyllas av Lisas toner. Hennes djupa nästintill dova röst som omfamnar tonerna istället för att gå rakt genom bilden. Och när orden når mig är jag vidöppen, mottaglig.

Tänker att om reklam var ljudsatt lite smartare skulle jag låta mig påverkas i betydligt större utsträckning.

Kan vi inte bara komma överens om att den sämsta reklamlåten någonsin är ”Merci”. Om du av någon outgrundlig anledning inte vet vad jag talar om, googla. Det är en choklad. Och mer patetisk ljudslinga + text har jag inte hört.

Nej, ge mig If:s underbart jazziga ”Don’t you worry ’bout a thing” istället. Här kommer den underfundigt roliga varianten istället.

Vilka toner bär ditt budskap i formen?

Funderar Camilla

Jag vill låta smartare!
Strålande, bara att signa upp >

Leave a Reply

Your email address will not be published.