Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson har just haft pressträff där de meddelar att de ställer sina platser till förfogande. Men inte för att avgå; de vill sitta kvar. Romson och Fridolin vill få stärkt mandat för fortsatt ledarskap.
Om du tycker att det där verkar rörigt så håller jag med. Hela den här presskonferensen var otydlig, rörig och felfokuserad.
Det du lägger tid på är det som publiken uppfattar som det viktigaste. Om det inte är så att du lägger en massa tid på annat för att antingen dölja det verkliga budskapet eller för att minska betydelsen av det du säger. Som alla som lyssnar ändå förstår. Som i den här presskonferensen.
Hela Fridolins inledning svarar direkt på den förtroendekris som just nu pågår. Han inleder med att formulera uppkomsten till krisen på ett föredömligt sätt – rakt på:
”Det här är en allvarlig situation för vårt parti. Ingen ska kunna tvivla på våra värderingar, vår feminism, vår mångfald, vårt ständiga arbete för en starkare demokrati.”
Men sedan väljer Fridolin att stanna vid att konstatera det uppkomna problemet. Påståendena haglar men lägger sig bara på ytan. Fridolin hävdar ATT ”förtroendet för oss som rörelse ska återställas”, ATT ”Sverige behöver ett starkt grönt regeringsparti” och ATT de har ”ett ansvar att säkerställa att alla Miljöpartistiskt förtroendevalda står för Miljöpartistisk politik och Miljöpartistiska värderingar”. Däremot kommer inget HUR eller VARFÖR. Inget hur det kunde bli så här eller hur ovan nämnda påståenden ska bli verklighet. Inget varför det här hände eller varför det är viktigt att ovanstående påståenden blir sanna. Ändå verkar hela presskonferensen upplagd för att trumma in budskapet att det är Fridolin och Romson som är rätt personer att leda skutan rätt, att få Miljöpartiet på rätt köl. (Förlåt, kunde inte låta bli. Språkrören själva använder så många döda metaforer och fasta formationer i sin framställning att jag överväldigades att göra detsamma. Och det kommer flera. Håll gärna utkik. Blir inte mycket energi i de meningarna – eller hur?)
Gustav Fridolins röst är stabil. Han talar långsamt. Han betonar tydligt varje ord och ser ut att vara tagen av stundens allvar. Det gör däremot inte Åsa Romson. Hon står bredvid och flinar.
När det är Romsons tur att prata väljer hon att lägga sig på en abstrakt hög nivå som distansierar henne från innehållet hon för fram. Dessutom talar hon med passiv röst:
”Vi konstaterar att ett parti som ifrågasätts i så grundläggande frågor behöver få diskutera …”, ”För att kunna leda en sådan nystart analyserar vi hur valmanifestets löften levereras”, ”För att partiet ska kunna få en nystart så måste politiken skärpas och ledarskapet prövas.”
Tillvägagångssättet får inte mig att uppleva Romson som direkt ansvarstagande.
Syftet med Romsons stycke verkar vara att lägga grunden för själva huvudbudskapet som sedan Fridolin lägger fram – att språkrören ställer sina platser till förfogande (men ändå inte). För Romson avslutar med att tydliggöra hennes och Fridolins viljor:
”Gustav och jag vill fortsätta att ta det ansvaret. Vi har tagit på oss uppgiften att utveckla partiet för att klara regeringsansvar och för att leverera grön politik. Vi tror vi båda kan ta oss stärkta genom det här. Vi vill ta partiet stärkt ur detta och vi vill leda Miljöpartiet.”
Fridolin igen: ”För att kunna göra det arbetet behöver vi ett förnyat starkt mandat att leda partiet framåt” (När en journalist frågade vad ett starkt mandat innebar – räcker 51%? – svarade Romson med ett ickesvar. Jag undrar varför. Om man uttalar att man vill ha ”ett starkt mandat” borde det stå för något precis som absolut, enkel, kvalificerad eller relativ majoritet är definierade.) ”Åsa och jag har därför idag bett valberedningen att öppna upp beredningen av frågan för språkrörsvalet.”
DÄR var den verkliga nyheten. Och det tog rätt många minuter att komma hit. Fokus? Inte direkt.
Sedan fortsätter även Fridolin att prata Miljöpartistisk politik – läs uttalar fasta fraser inom politik – på högre abstraktionsnivå. För det du måste säga men inte vill att folk ska komma ihåg ska vara just abstrakt. (Dessutom verkar nivån i det här fallet avdramatiserande.) Han avslutar med orden: ”Människor i Sverige ska se MP som en tillgång, ett parti som Sverige till ett bättre land. Sverige förtjänar ett starkt grönt regeringsparti. Därför behövs den här nystarten.” Här hade det kunnat vara slut på presskonferensen men Fridolin fortsätter: ”Partiet står tryggt i sina värderingar. Partiet skärper politiken, miljöfrågorna ska åter få den plats på agendan som frågorna förtjänar. Partiet ska gå stärkt ur den här krisen.” (Upprepar han detta som ett mantra för att övertyga sig själv?)
Nu trodde både journalister på plats och undertecknad framför tv:n att det var slut på det förberedda pressunderlaget. Men icket. Här tog Romson återigen vid och börjar rabbla vad hon anser att Miljöpartiet har åstadkommit hittills i regeringsställning. Det handlar tydligen främst om ”det hållbara samhällsbygget”. D.v.s., hon tar tillfälle i akt att föra fram delar av Miljöpartiets politiska arbete. (Även det på en högre abstraktionsnivå. Hon missade dock att vi alla vet att Vattenfall säljer brunkol, att Bromma flygplats fortfarande nyttjas samt att förbifart Stockholm håller på att byggas. Tre stora frågor som Miljöpartiet aktivt arbetat emot. När hon väljer att bara ta upp framgångar är risken stor att vi i publiken fortsätter att analysera Miljöpartiets arbete i regeringsställning. Och chansen är stor att vi kommer fram till något annat än det hon vill förmedla. Med andra ord varken fokuserat eller fördelaktigt.)
I slutfasen konstaterar Romson att ”Vi är beredda i Miljöpartiet att ta svåra beslut, vi hanterar svåra situationer och Miljöpartister runt om i landet har erfarenhet av att styra, att kompromissa och att ta ansvar.” Förutom att meningsbyggnaden lämnar mycket att önska blandas framtid med dåtid, partiet med partisterna och faktumet att just Romson stått på en annan presskonferens och gråtit när hon tillsammans med statsministern stod och presenterade ett svårt regeringsbeslut som hon uppenbarligen inte ville stå för, varken på plats eller efteråt. Hennes budskap blir rörigt. Otydligt. Igen.
Romson avslutar med orden: ”Miljöpartiet gör skillnad och vi har mycket, mycket kvar att göra i svensk politik.” Eller menar hon att hon själv har det? För jag har inte hört någon ifrågasätta betydelsen av Miljöpartiet i svensk politik.
Form bär budskap. Om du inte ens kan hålla fokus på rätt sak i en några minuter lång presskonferens – varför tror du då att du ska få fortsatt förtroende att hålla fokus på rätt politiska frågor i ett nationellt och stundom internationellt perspektiv de närmaste åren?
Inte med en enda fras tar Åsa Romson något personligt ansvar för Miljöpartiets kris. Inte med en enda fras gör Gustav Fridolin det heller. Deras väg fram till partiets kongress i maj ska således bli intressant att följa.
Analyserar Camilla