Under hösten har jag jobbat som talskrivare för serien ”Livet blir bättre”. I serien porträtteras folkkära svenskar som trots tuffa motgångar kämpat vidare och nu är mycket framgångsrika inom sin genre. Renée Nyberg samtalar denna gång med Emma Igelström. Förra veckan pratade jag med Anton Hysén och det var många som tyckte om att läsa den intervjun så denna vecka ringde jag upp Emma:
Hur känns det att hålla ett tal som ska sammanfatta ditt liv på 3,5 min?
Det var skitsvårt. Jag är van att ha tre timmar på mig! Ibland tänker jag ”vad vill de höra” kontra ”vad vill jag berätta”? Det är svårt att lista det viktigaste.
Och hur kände du efter det som till slut blev talet?
Det kändes mest som en lättnad. Jag var glad efter att det var över och jag fick så bra respons. Det är alltid nervöst att gå in i en gymnasieskola och hålla ett tal för man har ingen aning hur de ska reagera. Ska de ta det vuxet eller ska de känna igen sig? Tiden efter kamerorna stängdes av gav mig jättemycket.
Ditt tal var ju väldigt väldigt mörkt. Brutalt ned i diket och sedan upp i ljuset. Hur känns det att hålla ett sådant tal och veta att det här är faktiskt mitt liv? För det blir väldigt koncentrerat när vi sammanfattar i talet.
Hade inte jag känt mig trygg med den mörka delen i mitt liv hade inte jag ställt upp på programmet. På något sätt tror jag också att den mörka delen har gjort att jag mår så pass bra idag som jag gör.
För talets skull följde jag dig under inspelningen av programmet i flera dagar och sedan valde jag ut vissa moment för jag tyckte att de representerade dig, blev du förvånad över något av det eller kändes det helt naturligt?
Helt naturligt kändes det inte men där beror det nog på att det skulle ske på så kort tid. Ska allt det här hända på tre minuter? Man såg verkligen hur mycket jag har hunnit med i mitt liv. Så få år. Det känns som om jag kan luta mig tillbaka nu … (Varmt skratt!)
Ja absolut. Inga fler dalbanor för dig! Och om vi tittar framåt, du föreläser en hel del, är det något du tar med dig från vår talskrivande process?
Mestadels retoriken. Och de tips jag fick av dig, hur jag blir lugnare innan. Jag höll en föreläsning för en massa idrottare på Bosön för några veckor sedan och då blev jag så där jättenervös igen. Det är så himla olika. Ibland känner jag mig inte alls nervös utan trygg i mig själv. Och sedan när man går lite utanför ramarna för det man är van vid slår det till. Elitidrottare. Jag vet att jag inte kan snacka bort dem, för de vet exakt vad det handlar om. Så jag gjorde alla andningstips som jag fick innan och då kände jag mig lugnare. Det funkar verkligen.
Det är lite likadant som de rutiner man hade innan man simmade. För att känna sig trygg i simningen. Lite likadant är det, det lärde du mig, det är bra att ha rutiner innan man ska ut och prestera. Man kan känna sig trygg.
Vad är du mest nöjd med med det här talet?
Att jag över huvudtaget kunde genomföra det utan att bryta ihop helt. Jamen fast det är så känsligt. Det ligger så nära i tiden. Och varenda gång jag står och pratar om det så blir det väldigt sorgligt. Det tar på mig. Och sedan så längst fram satt de personer som betyder mest för mig i livet just nu. Och jag tycker alltid, när jag håller föreläsningar, att det är jobbigt när folk jag känner sitter i publiken.
Visst är det så. Det är så mycket lättare att prata inför folk man inte känner.
Jag vet ju att de aldrig skulle döma mig utifrån ett tal. Det blir ju lite till dem.
När vi satt och jobbade med talet, vilka tankar kom om innehållet och processen?
Jag tyckte inte att det var några konstigheter. Jag kände mig helt trygg att jobba med dig. Det kändes som om vi var på samma spår.
Vilken tur! Annars hade jag inte gjort mitt jobb särskilt bra …
Och hur det blev? Titta på TV3 klockan 21 i kväll. Emma talade verkligen i nuet och talet blev lite längre än vi tänkt oss. Ska bli spännande att se om de klippt ned det lite, och i sådana fall vad som fallit bort. I morgon bilder från inspelningen med Emma och nästa vecka intervju med Dogge Doggelito.
Förmedlar Camilla