Sitter och skriver ut intervjuer. Vilken skillnad det är.
Vissa människor talar i avslutande sammansatta meningar och andra, de liksom. Ibland kan de börja om meningen. Inte komma. Fram. Som liksom, upprepa samma ord flera gånger liksom, mumla, liksom tala för fort.
Det är som liksom som om tanken går dubbelt så fort som personen har förmåga att trycka fram orden.
Men orden, orden som på något sätt flyter ut i samtalet påverkar, är så mycket smartare än allt annat. Det känns som om jag greppar tankar på flykt. Och är jag en uppmärksam intervjuare tar jag dem tillbaka till den där tanken som jag blev så intesserad av och uppmuntrar dem att tänka på den igen. Och så kommer det. En briljant utläggning. Spännande. Orden som begränsar och leder på villovägar kan ta en tillbaka igen.
Stilnivåer. Hur vi alla har vår egen.
En annan av de intervjuade ligger på en otroligt hög nivå. Jag funderar på om jag kommer att behöva skriva ned den för att målgruppen för min text ska kunna ta till sig intervjupersonens tankar eller om jag ska betrakta den texten som ett strävansmål.
En tredje talar om saker som kan ligga på för långt avstånd från min målgrupps begreppsvärld. Är det greppbart ändå? Det är oerhört viktiga saker som berörs. Ska jag låta den rösten vara kvar eller ej? Välja ut delar?
Det blir som ett pussel. Jag ska få ihop deras ord med varandras. Och mina. Om bitarna skaver lite får jag putsa, fila lite, bättra på.
Pusselmakare. Det kanske får bli min nästa titel på visitkortet.
Filar Camilla