Hans Majestät Konungen har hållit en hälsning till Sverige med anledning av covid-19-pandemin.
Vår statschef inleder med att göra en religiös koppling till den kristna högtid som inleds i afton – påsken. Och om vi bortser ifrån att Sverige har många icke-kristna och lämnar det därvid så är alltså ramen för detta tal dessa dagar som kallas för Stilla veckan. Håll det i åtanke. För det gör inte statschefens talskrivare.
H.M. Konungen fortsätter sedan att tala om hur pandemin slår hårt mot svenska företag, jobb och ekonomin. Redan här, i andra stycket, lyfter jag på ögonbrynen. Raderna om pandemins åverkan på arbetsmarknaden flödar inte naturligt på de föregående orden; de känns bara instoppade i efterhand.
En brygga försöker sedan koppla ihop företagens situation med den inledande Stilla veckan och meningen ”Samtidigt, i andra delar av vårt samhälle, har man allt annat än en stilla vecka framför sig.” Bara för att du sätter ihop saker och ting betyder inte att de hör ihop.
”Jag skulle vilja säga: En civil mobilisering är inledd. Jag tänker då främst på hälso- och sjukvården. Där arbetar nu anställda och volontärer, tillsammans, för att rädda så många liv som möjligt.”
Det här är det stora i hans tal. Här har H.M. Konungen stor trovärdighet. Detta borde också vara utgångspunkten för allt annat som han säger.
Istället avrundar han denna del med att ”rikta sitt djupt kända tack till alla som deltar i detta viktiga arbete.” Djupt kända tack? På vilket sätt känner sig alla som arbetar i vården sig sedda och bekräftade av sin kung genom att de får hans djupt kända tack? Utveckla istället. Det du lägger tid på är det vi som läser eller lyssnar kommer att uppfatta som det viktigaste.
Och sedan fortsätter märkligheterna. Vår statschef övergår till att prata om hur han sänder ett varmt tack till att ”vi kan handla mat” och ”att kollektivtrafiken fungerar”. Vem skriver hans tal? Och varför tror den personen (eller personerna) att alla vi andra svenskar tror att H.M. Konungen handlar sin egen mat och att H.M. Konungen åker SL-buss eller tar tunnelbanan när han ska någonstans?
Jag brukar vara den första att be om konkretisering, exemplifiering av alltför abstrakta idéer som låter bra på papperet men faller handlöst i verkligheten. Denna gång finner jag, delvis till min egen förvåning, att jag starkt önskar att talskrivaren hade gjort precis tvärtom.
Bara för att strax därefter mötas av ett stycke som hade vunnit på att bli mer personligt. Jag talar naturligtvis om raderna:
”Jag tänker i dag särskilt på alla barn i vårt land som nu riskerar att förlora far- och morföräldrar. Och att gå miste om den trygghet och erfarenhet som de kan erbjuda.”
Istället för att fortsätta dekonstruera talet känner jag att jag denna gång skapar något som ligger i linje med hur jag anser att talet borde varit utformat, givet befintliga förutsättningar. Så här hade talet också kunnat fortsätta från det utvalda stycket (mina ord är kursiverade):
”Jag skulle vilja säga: En civil mobilisering är inledd. Jag tänker då främst på hälso- och sjukvården.
Tack till dig som arbetar långa skift, att du är borta från din familj och att du utsätter sig för livsfara för vår skull.
Tack även till dig som arbetar på någon av våra regioner, det som tidigare hette landsting, med skapa anständiga förutsättningar för att vårdens personal ska kunna utföra sitt jobb.
Tack också till alla er som har samlat in eller producerat skyddsutrustning och handsprit till vårdens personal.
Och tack till alla er som tar hand om vårdpersonalens liv utanför sjukhuset: som ser till att de kan handla mat, transportera sig till och från arbetet och som tar hand om deras barn när de tar hand om oss.
För just nu arbetar dessa människor, anställda och volontärer, oavbrutet för att rädda så många liv som möjligt.
Hur kan vi andra – som inte jobbar i vården – hjälpa till?
Jo, genom att stanna hemma.
Kanske brukar du fira påsken med dina nära och kära? Kanske brukar du åka iväg till ett lantställe i en annan del av landet? Kanske brukar du tillbringa dessa dagar i fjällen? Denna påsk ber jag dig att låta bli. Denna påsk ber jag dig att umgås över telefon eller nätet, och skapa nya upplevelser genom att fokusera på det som finns närmast.
För din egen skull.
För alla som tillhör en riskgrupp.
I slutändan för oss alla.
Om några veckor fyller jag 74 år. Jag tillhör alltså själv den kategorin som av vår statsminister särskilt uppmanats att idka social distansiering.
Som ni vet har drottningen och jag flera barnbarn som vi älskar att umgås med, att prata med, att leka med. Och vi, liksom många av er andra, får nu njuta av deras sällskap via nätet. För vi vill finnas kvar för dem längre fram.
Med mina snart 74 år kommer erfarenhet.
Jag har hunnit uppleva många av de kriser som vårt land har gått igenom. Jag har sett hur kriser hjälper oss att omvärdera; att skilja mellan viktigt och oviktigt. Hur rädsla omvandlas till insikt om problemens allvar och hur de kan lösas. Och en sak har jag lärt mig: Oavsett hur djup eller långvarig krisen blir, så tar den förr eller senare slut.
Och när den gör det, ja, då kommer vi alla att ha nytta av den omtanke och den kraft som svenska folket nu uppbådar. Den kraften kommer att vara en tillgång för vårt land – i den framtid som vi längtar efter.
Med de orden önskar jag Dig och alla i Sverige en fin påskhelg, och oavsett om du firar den kristna påsken eller inte önskar jag er alla en Stilla vecka.”
All heder åt att vår statschef vill bidra med en positiv kraft i denna svåra tid för Sverige. Jag bryr mig inte om att han läser innantill, att han tittar mer på texten än på mig, eller ens att han tar alldeles för många och för långa pauser mellan orden. Det jag bryr mig om är underlaget. Texten i sig. Hur den varken hänger ihop eller knyts ihop. Orden som varken berör eller stör.
Det finns en enkel lösning på detta problem: Byt ut H.M. Konungens talskrivare. För vår kung är värd att framföra bättre alster än vad vi fick höra i afton.
Anser Camilla Eriksson
Pressbilden av H.M. Konungen är tagen av Sven-Åke Visén/SVT, Copyright Kungl. Hovstaterna.
Var den här analysen intressant? Följ Retorikiska i sociala medier så minskar du risken att missa något.
Retorikiska på facebook Retorikiska på twitter Retorikiska på LinkedIn
Dekonstruerat på Instagram
H.M. Konungens hälsning till Sverige, söndagen den 5 april 2020
Tv-sänt tal i Sveriges Television med anledning av covid-19-pandemin.
(Det talade ordet gäller)
Veckan som leder fram till påsk kallas ofta Stilla veckan. Den veckan inleds i dag, på palmsöndagen. Och på många håll är den mer stilla än någonsin.
Covid-19 har Sverige och världen i sitt grepp. Gator och torg är nästan tomma och tysta.
Pandemin slår också hårt mot företag och jobb och den svenska ekonomin, ja, mot hela det svenska samhället.
Samtidigt, i andra delar av vårt samhälle, har man allt annat än en stilla vecka framför sig.
En civil mobilisering är inledd. Jag tänker då främst på hälso- och sjukvården. Där arbetar nu anställda och volontärer, tillsammans, för att rädda så många liv som möjligt.
Det är en stor uppgift. Det krävs mod. Och det kommer att krävas uthållighet. Till alla er som deltar i detta viktiga arbete vill jag rikta mitt djupt kända tack.
Låt oss sända en tanke till alla dem, som nu ser till att Sverige även i övrigt fortsätter att fungera. Trots en ansträngd situation. Och trots risker för den egna hälsan.
Alla Ni som ser till att våra äldre får den omsorg de behöver, att vi kan handla mat, att kollektivtrafiken fungerar, och allt annat som vi så lätt tar för givet: till Er sänder jag också ett stort och varmt tack.
Stilla veckan leder oss som sagt fram till påsken. För mig, och för många i vårt land, är den en viktig och efterlängtad helg. Det är en tid då man gärna vill resa och kanske umgås med släkt och vänner. Många går i kyrkan.
Men – en del av detta kommer inte att vara möjligt denna påsk. Det måste vi acceptera. Vi måste tänka om, ställa in oss på att stanna hemma.
Det kan kännas tråkigt. Men det kommer fler påskhelger! För de flesta av oss handlar det trots allt om ganska små uppoffringar. Inte minst om man jämför med att bli allvarligt sjuk, att förlora en vän eller en familjemedlem.
Jag tänker i dag särskilt på alla barn i vårt land som nu riskerar att förlora far- och morföräldrar. Och att gå miste om den trygghet och erfarenhet som de kan erbjuda.
För deras skull måste vi agera ansvarsfullt och osjälviskt. Den skyldigheten har vi alla i vårt land. Var och en av oss.
Det är fortfarande mycket som är ovisst. Men en sak är säker: Vi kommer alla att minnas den här tiden, och se tillbaka på den.
Tänkte jag på mina medmänniskor? Eller satte jag mig själv i första rummet? De val vi gör i dag ska vi leva med, länge. De kommer att påverka många.
Snart kommer påsken. Och oavsett om vi firar den eller inte, tror jag att vi alla kan ta till oss av dess budskap: Vandringen är lång och mödosam. Men i slutet segrar ljuset över mörkret, och vi kan åter känna hopp.
Om några veckor fyller jag 74 år. Det är ganska mycket! Men det betyder också att jag hunnit uppleva många av de kriser som vårt land har gått igenom.
Jag har sett hur kriser hjälper oss att omvärdera; att skilja mellan viktigt och oviktigt. Hur rädsla omvandlas till insikt om problemens allvar och hur de kan lösas.
Och en sak har jag lärt mig: oavsett hur djup eller långvarig krisen blir, så tar den förr eller senare slut.
Och när den gör det, ja, då kommer vi alla att ha nytta av den omtanke och den kraft som svenska folket nu uppbådar. Den kraften kommer att vara en tillgång för vårt land – i den framtid som vi längtar efter.
Med de orden önskar jag Dig och alla i Sverige en fin påskhelg – trots allt.
Och även om det kan kännas svårt, så kom ihåg: Du är inte ensam.