Igår damp denna och några fler bilder till min presentation ned i mejlboxen. Jag överdriver inte nu, men tårar föll nedför mina kinder. Jag må hända kunna fixa med det mesta som jag har behov av, men att rita digitalt är inte min grej. INTE. Panikkänslorna som väcktes när moderatorn för Unconferencespåret på Webbdagarna hör av sig och undrar om jag ska ha en presentation, vad behöver jag för att visa den etc. la sig som novemberfrost över min marssprudlande kropp. Jag brukar nämligen inte ha presentationer. Alls. För jag kan inte göra dem särskilt estetiskt tilltalande.
Men jag bestämde mig för att göra ett försök. Tänka bilder kan jag ju. Och rita med penna och papper är roligt. Så jag ringde en vän som är AD, bästa Fredrik Lyreskog. Efter några ordbyten bestämde vi att jag skulle rita upp min presentation och så skulle han digitalisera det hela. Dessutom skapade han en ram att lägga det i. Mina pärlor … Igår kväll bar euforin mig hela vägen fram till drömmens rike. Tänk, i morgon när jag står och talar kommer jag att vara stolt över bilderna. För formen bär budskapet. I varenda ruta.
Lycklig är Camilla