Warning: Creating default object from empty value in /customers/8/e/a/retorikiska.se/httpd.www/wp-content/themes/salient/nectar/redux-framework/ReduxCore/inc/class.redux_filesystem.php on line 29 #polret Emma Svensson satt med Dawit - Retorikiska
Påverkanpolitisk retorik

#polret Emma Svensson satt med Dawit

By 7 juli, 2013 augusti 24th, 2015 No Comments

Emma #sittmedDawit 2Sedan 2001, i snart 12 år, har Dawit Isaak suttit oskyldigt fängslad i Eritrea för att ha kritiserat den styrande regimen. Under 15 minuter av mitt liv satt jag med honom.

Med öronproppar och en låst dörr, mörka väggar och sandig mark gjorde jag en kort resa in i föreställningen om hur det kan vara och kännas att sitta i en mörk, tyst cell, med minimal kontakt med omvärlden. Jag satt ner på träpallen som var ställd vid en väggen. Jag gick runt i mitt tillfälliga fängelse för att känna in rummet, få en uppfattning om dess begränsning, om väggarna som sakta men säkert flyttade sig närmare, blev mer kompakta.

Under dessa 15 minuter av mitt liv flödande många tankar genom mitt huvud, känslor genom min kropp. Tankar om hur livet utanför bara fortsätter som om inget har hänt. Människor som fortsätter prata, bilar som fortsätter att köra, personer som fortsätter att bli förälskade, politiker som fortsätter att debattera. Som om inget har förändrats. Visst finns det människor som skulle sakna mig, men dessas tankar på mig, minnen om mig, skulle – om inte försvinna – så snart blekna. För livet fortsätter ändå. Tankar om att i det stora hela så är jag ganska obetydlig.

Och jag tänker kanske inte här enbart på Dawit utan också på alla de andra människor som världen runt orättfärdigt sitter inspärrade i små, mörkare, tysta celler. På alla som fortsätter att leva, minut efter minut, timme, efter timme, dag efter dag, månad efter månad, år efter år.

Tankar om var viljan att fortsätta leva kommer från? För hur tänker man sig bort från den plats man befinner sig på, den plats som håller på att kväva en? Vad tänker man när det var alltför längesedan man fick några yttre intryck? Ett samtal, en hand på armen, värme, välvilja, kärlek? Vilka strategier använder man för att ta sig ut från det totala mörkret som måste komma åter och åter igen?

Emma #sittmedDawit 1När 15 minuter har gått låses dörren upp och jag kan ta de få stegen som bär mig ut i friheten, ut till att åter bli en bland alla andra, vara i det som händer. Känslan jag bär med mig ut är emellertid den om hur orättvist det är att jag som bara suttit 15 minuter i en mörk, tyst cell, kan gå ut och fortsätta mitt liv ganska mycket som om inget har hänt. Visst är jag illa berörd. Visst bryts min röst när jag ska försöka förklara vad som hände i mig. Visst faller tårarna över kind. Men i det stora hela fortsätter mitt liv som vanligt. För Dawit och alla tusentals andra vars celldörr inte öppnas, för dem som inte kommer ut, för dem som är kvar fortsätter också livet. Men vilket sorts liv?

#polretar Emma Svensson

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.