Ord är makt

Posted by | november 20, 2011 | Okategoriserade | 5 Comments

Yttrandefrihet? Frihet att yttra sig. Vad är det vi yttrar? Ord. Beteckningar. Och vad är en beteckning? Det är på vilket sätt vi, individen och kulturen i vilken vi lever, definierar ett begrepp, ord, symbol eller titel, dvs. tecken.

Ordens väg till svenskarna har varit smal och inkluderat få. En förenklad historisk återblick:

Att kunna styra sina ord på ett smart sätt har alltid varit källan till makt. På den tiden grekerna inte hade problem med det monetära samhället utan ägnade sina dagar åt mer filosofiska diskussioner var ordens uppgift att fostra medborgarna till dygd. Isokates sa bland annat att ”den sanna talekonstens syfte är att fostra människor”. Detta togs sedan över av romarna med Cicero i spetsen. Under renässansen höll humanisterna denna fana högt och utvidgade de gamla retoriska skrifterna med kommentarer – den moderna textkritiken föddes samtidigt som boktryckarkonsten och retorikens regler och idéer började få rejäl spridning.

För ord är otvivelaktligen makt. Vältaligheten är en drottning som härskar över världen. Och vilken kung eller man av kyrkan kommer någonstans med någonting alls utan förmågan att formulera sig på rätt sätt till rätt publik? Martin Luther utmanar den katolska kyrkan genom att spika upp 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg 1517. Det blev starten för protestantismen. Gustav Eriksson tog konungamakten den 6 juni 1523 därför att rätt personer lät sig övertygas att han vore bättre för Sverige än den danske konungen Kristian II. Och de gör det på latin. Orden som styr är inte tillgängligt för alla och på så sätt hålls massorna i schack.

Uppsala universitet grundades visserligen 1477 men efter några få år av juridik, filosofi och teologi ligger det i princip i träda under hela femtonhundratalet. Kyrkan och hovet skickar sina begåvade ynglingar ned till Europa för att de ska få rätt bildning. Detta ändras dock med Gustav II Adolf som ser till att nödvändiga resurser tillförs och 1620 är de igång igen. Fortfarande sker all undervisning på latin. Det ursprungliga syftet med nationernas var att de yngre studenterna skulle tränas i retorik genom orationer och disputationer som hårt kommenterades av de äldre. Genom att träna sig i argumentation och dialektik lärde sig de priviligerade männen hur orden styr makten. Och de tog sig uppåt i samhällshierarkin.

Jag skulle kunna fortsätta. Så här ser det i princip ut under hela sextonhundratalet, och sjuttonhundratalet och hela vägen fram till 1842. Dvs, det är unga män från de högre klasserna som inte bara undervisas i juridik, filosofi, teologi o.dyl. utan även och alltid i retorik. På latin eller lite senare modespråket franska. Alltså inte svenska. Ord är makt och makten bör uppenbarligen stanna inom den egna grupperingen. Provocerar mina ord dig? Bra. För 1842 införs den allmänna folkskolan i Sverige. Och retoriken försvinner som ämne. Kanske är det en skröna, kanske är det sant, men det sägs att retoriken försvinner ur ämnesplanen för att adeln inte ville att pöbeln skulle lära sig att övertyga.

Yttrandefrihet är en självklarhet i Sverige idag, och vår tryckfrihetsordning skrevs redan 1766. Så vi har frihet att yttra oss, men hur?

Vi säger att vi formulerar våra tankar. Stämmer det? Om vi antar det säger vi även att den som inte äger många ord är fattig i tanken. Om vi inte har ord – kan vi då tänka?

Filosofen Wittgensteins stora bekymmer var att: ”Det man inte har beteckningar för kan man inte diskutera”. Det är ett bra utgångsläge. Det ger också en fingervisning om vad du kan göra om det du vill prata om inte tas upp på agendan.

Men för att kunna ta upp något, för att våga, behövs fantasi och god självkänsla. Fantasi att göra associationer som ger dig underlag att ta fram argument så att dina ord faller rätt hos rätt personer. God självkänsla för att du ska våga göra din röst hörd. Och för att detta ska utvecklas behövs träning.

Att våga stå upp för något som är fel i det nära kräver ofta mer mod än att stå på de förtrycktas sida i en kamp långt bort. Vi kan kalla det yttrandefrihet i det lilla.

Jag minns en elvaårig flicka med långtifrån självklar status som går rakt genom ringen av klasskamrater ute på skolgården. Hon förstår vad som är på gång. Hon har sett det förr. Nu är det nog. En stor kille sliter i en liten killes pakethållare. Cykeln faller och den lilla killen nära nog slår huvudet i trottoarkanten. Den lilla flickan med långtifrån självklar status ställer sig nära den stora killen, tittar upp och säger: Vad gör du? Han kunde ha dött. Hon vänder sig om och frågar hur det gick med han som föll. Snubblande och rädd plockar han upp sin cykel och trampar därifrån. Mobben skingras. Hon vänder sig tillbaka, tittar på honom igen, och går därifrån. Oskadd.

För ord är ofta mycket starkare än den mest muskulösa arm.

”Eko.”

Ett enda ord som omintetgör härskartekniken att osynliggöra någon i en diskussion. Du vet när du hör någon säga något smart i ett möte och ingen reagerar? Men när någon annan säger samma sak bara någon minut senare inte bara hyllas denne för förslaget utan helt plötsligt är det det alla diskuterar? Nästa gång det sker kan du säga ett enda ord – EKO – med undertryck. När blickarna vänds mot dig kan du säga: ”Jag vet inte om du tog en mikropaus alldeles nyss (riktat mot den som ekade), men (namnge personen) sa just det.”.

För ord är makt. Kom ihåg det. Och vilka ord du använder styr vilket budskap det är som tas emot.

Yttrandefrihet förutsätter en god retorik. Båda arbetar för ett mer demokratiskt samhälle där allas röster är av värde. Vi måhända ha rätt att yttra oss fritt i Sverige, men om fler yttringar är önskvärda behöver vi lyfta retorikens betydelse i vårt skolväsende. Så att alla får ta del av verktygen som övertygar. Även en liten arbetarflicka från Norrland.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för livet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Emma Svensson, doktorand i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet som bloggar på http://justaskaning.wordpress.com/ i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

Uppdatering: Här är de 10 bloggare som jag startar bloggstafetten tillsammans med:
Anna Ek
Inget grönt kort att vältra ur sig vad som helst
Jerry Silfwer
Internet Access As A Human Right
Ulf Bjereld
Yttrandefrihetens bekymmersamma gränsland
Åsa Romson
Kvinnorna som förändrade världen
Lotta Edholm
Yttrandefrihet – värt att slåss för
Sanna Lundell
Inlägg ej publicerat ännu
Johan Wirfält
Om yttrandefrihet, etiopiensvenskarna – och Johan Hakelius märkligheter
Mårten Schultz
Är den svenska tryckfriheten en monad utan fönster?
Fredrik Wass Rösterna går inte att tysta


 

5 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published.