Jag brukar säga att ord är makt och ord förför. Och då tänker du kanske på retoriken? Tänk även på grammatiken. Hur den berör. Upprör.
När jag gick i skolan fick vi inte börja meningar med konjunktioner. Och för dig som inte kommer ihåg: En konjunktion binder samman satsdelar eller satser. De kan vara samordnande eller underordnande. Beroende på vem du frågar (läs Svenska Akademin) så betecknas endast de samordnande konjunktionerna som samordnade. De underordnande får istället beteckningen subjunktioner. Du är helt med eller hur?
Detta är lite av min poäng. Jag bryr mig inte. Om grammatikens regler. Det jag bryr mig om är takten, rytmen, sången som börjar spela i mitt huvud. Retoriken. För det är känslan jag vill åt. Så, skriver jag meningar som börjar med och? Att jag gör. Det är snarare regel istället för undantag. Börjar jag meningar med men? Mycket sällan. Och anledningen till det är att jag medvetet och konsekvent fört ut ordet ur mitt språk.
Men låter så negativt, som om det finns en begränsning – ett förbehåll som kommer att inverka inskränkande på mig, mitt budskap, din tolkning av vad jag säger.
Under det senaste halvåret har jag provat att byta ut men mot och varje gång det kommer upp i mitt huvud. Det kan minst sagt bli intressanta konsekvenser. Prova du med. Och återkom gärna med dina tankar.
Konjugerar Camilla
Utsökt postning som vanligt – här blir det alltid tankar tänkta när jag läst klart.