Det var en gång …

Posted by | februari 11, 2013 | Okategoriserade | 3 Comments

PunktskriftSagor. Som jag har läst sagor. Som jag läser sagor. Har du en gång fastnat i en bok i flera timmar utan att notera att tiden springer vet du vad jag menar.

Fantasy och SciFi är min grej. Det är klart att jag läst C.S. Lewis, Tolkien, Arthur C. Clarke, David Eddings, Jules Verne och Isaac Asimov. Men det var länge sedan. Douglas Couplands samlade verk står nästan i min bokhylla och Ursula K LeGuin har öppnat mina sinnen. Jag uppskattade både Lian Hern och Nick Perumov, där den ena utspelar sig i samurajernas värld och den andra kanske mest mellan världar. William Gibsons Neuromancer har jag nött flera gånger. Och jag läste Lev Grossmans Codex långt innan Magikerna gjorde världsturné. Jag skulle kunna fortsätta, men du har uppfattat poängen eller hur?

Det som fascinerar mig är fantasin. Associationerna som ofta leder till något annat än det förväntade.

Oftast har jag läst sagorna själv. För mig. Nu läser jag dem även för mina barn. För att jag vill att även de ska hitta lusten till berättelsen, till orden.

Ibland tänker jag att jag kanske borde försöka få mina barn att uppskatta Astrid Lindgren. Konstigt, för jag läste henne aldrig. Kanske är det för att jag känner ett visst ansvar för att utbilda min genpol. Lika snabbt som tanken passerar mitt medvetna försvinner den. Det spelar ingen roll. Det är lusten till orden som är det viktiga. Loppan har tryckt J.K. Rowlings Harry Potter-svit, Angie Sages Septimus Heap och nu är det Fablehaven som gäller. Det får inte bli för läskigt för då blir det ingen sömn.

Lillan älskar Mumintrollen. Både Tove Janssons original och de nya historierna. Naturligtvis talar alla karaktärerna mumintrollska även i min version. Olika sorters röster har olika tonläge och därigenom kan Lillan urskilja vem som är vem. En annan favoritserie är Per Gustafssons böcker om sin tuffa prinsessa. Jag leker med svenska dialekter, försöker mig på norska och finlandssvenska samt bryter på franska och engelska. För att ge liv.

I helgen var jag uppe i fjällen med sällskap. När vi lägger pärlorna på kvällen läser jag Mumintrollen. Jag hör att min kompis också berättar livfullt med inlevelse för sin telning. Sedan sjunger hon en godnattsång. Och jag ler varmt.

I bilen på väg hem kommer sagorna upp. Tydligen har min vän fått hem en vädjan från skolan att föräldrarna ska läsa för sina barn. De har högläsning i klassen och många av eleverna kan inte följa med. Mina mungipor vill inte sträva uppåt längre. Det gör lite ont i min själ.

Vi pratar även om vilka sagor vi väljer att läsa för våra barn. Vilka filmer våra barn får se.

Mina barn och jag är väldigt förtjusta i Pixar. Dialogen är skriven minst lika mycket för vuxna som för barn. Mitt enda problem är faktiskt att alla viktiga roller ges pojkarna. Faktiskt så ges pojkarna nästan alla roller. Det är lätt att missa det när de spelas av fiskar, robotar, monster etc. Det spelar ingen roll. De är likafullt pojkar. Med ett undantag: Modig. Med prinsessan Merida är det första gången som Pixar har en huvudroll som spelas av en tjej. Det är även första gången tjejen bråkar med sin mor och sedan försöker reparera den relationen. Den filmen visar jag gärna för mina döttrar. Vår andra favorit är Hayao Miyazaki. Vi har alla filmer utom en. Min vän Totoro, Kiki’s expressbud, Ponyo, Spirited Away, Det levande slottet, Nausicaä från vindarnas dal, Prinsessan Mononoke etc. Förutom att de är smärtsamt vackra har de budskap som jag värderar högt.

”Ska vi utan vidare tillåta att barn får höra vilka sagor som helst, påhittade av vem som helst, och lär sig andra åsikter än vad staten vill att de ska göra?” Roland Poirier Martinsson orerar kring Sokrates fråga i dagens SvD. I Platons dialog med Sokrates – Staten – blev svaret nej.

Poirier drar sedan sin association åt ett helt annat håll. Själv stannar jag i sagans betydelse för individens utveckling.

Kanske är det därför mina barns kompisar alltid ber mig berätta min saga när de sover över. Samma grundsaga de hört de senaste fyra åren. Kanske är det därför jag alltid svarar ja. Både vid sängtillfället och under frukosten. För barn älskar fantasi. Jag tänker att sagorna utvecklar deras hjärnor på ett annat sätt än matematikens mönster. Sagorna får barnen att växa som personer, bygger deras självkänsla och självförtroende samt ger dem förebilder. Om än fiktiva. Strössla lite väl valda sagor över barnen du med.

Uppmanar Camilla

3 Comments

Leave a Reply to Mary X Jensen Cancel Reply

Your email address will not be published.