Skratta mera.

väderFatisk kommunikation definieras av Malinowski (1923) som kommunikation avsedd att hålla kanalen öppen.

Idag har jag ägnat en stor del av mina ordbyten till förmån för fatisk kommunikation. Särskilt om vi lägger in skratt i ekvationen.

Jag har lunchat med en person som varje gång vi pratar möter mina ord med associationer jag aldrig får. Min hjärna poppar som ett popcorn efteråt. Idag satt vi och pratade i över två timmar. Jag var tvungen att sätta mig på en parkbänk i solen efteråt och skriva ned alla tankar som kom till mig i vårt samtal. För jag klarar inte att associera fram dem själv. Och jag gillar dem.

Sedan fikade jag med en djupanalyserande person som varje gång vi pratar möter mina ord med en utmaning. Min hjärna är lugn som en filbunke efteråt. Idag pratade vi i en dryg timme. Jag kände mig stark och lycklig efteråt och strosade vidare utan att tänka en tanke på våra ord. För det var känslan jag bar med mig. Och jag gillar den.

I kväll åt jag middag med en sprudlande person som varje gång vi pratar möter mina ord med en kaskad av egna. Min hjärna log från axon till axon under hela samtalet. Idag snackade vi mer än fyra timmar. Efteråt kände jag mig nöjd och tacksam över vår vänskap. För det är samtalet i sig som jag vill åt. Och jag gillar det.

Ej att förglömma: skratten. Kiknade av skratt under lunchen så att jag trodde jag inte skulle hinna andas i tid för att motverka syrebristen. Skrattade lite skämmigt åt nyvunna självinsikter under fikat. Ingen syrebristproblematik där. Och har skrattat hejdlöst åt mig själv, mitt sällskap och andra som på olika sätt figurerat i våra berättelser under kvällen. Det knasiga är att alla dessa skratt hjälper mig komma ihåg vad vi pratade om. Jag skyller allt på hormonerna.

Skrattet. Det förlösande skrattet. Det är ingen död metafor. Jag känner mig mer levande idag än igår.

Ler Camilla

2 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published.