Propaganda och påverkan.

soldaterMedierna i några dagar nu kopplat begreppet retorik till Nordkoreas Kim Jong IIs hot om krig. Jag har tidigare skrivit om denna grova ordmiss av journalisterna. Om vi bortser från det och i stället tittar närmare på Nordkorea möter vi en diktatur som verkar ha Orwells 1984 som manual. Jag har haft lyckan att kunna intervjua en person som har varit i Nordkorea under 2012 och det han berättar är helt extraordinärt.

Ta bara pressens arbete. Journalisterna anser att de har yttrandefrihet och saknar censur. Samtidigt arbetar de under principen att bara skriva om goda saker som händer. För om de exempelvis skrev om en korrumperad statstjänsteman skulle folk förstå att man kunde vara korrumperad. Och hur skulle det gå?

Representanter från det Socialdemokratiska partiet förstod inte frågan: Vad driver ni för frågor som skiljer sig mot arbetarpartiet (kommunisterna)?

Hur kan detta komma sig? Och frågan besvarades snabbt: personkulten.

Här kommer ett kort utdrag från min intervju:

Det är en extrem personkult i Nordkorea. Värre än jag kunde föreställa mig. Det handlar om ledarna hela tiden. Nordkoreanerna har gjort dem till gudar. Inte officiella gudar, men i beskrivningen av dem hur de är är de gudar.

Vi var på rätt många studiebesök. Om någon av ledarna varit där tidigare så handlade vårt besök om deras besök. På nivån: Kim Jong II var här. Han satt här. Han stod här. Han satte sig i den här stolen. Och så sa han det här.

Vi var på en äppelfarm och undrade hur det kom sig att det blev en äppelfarm just här? ”Kim Jong II sa att vi måste ha en äppelfarm här.” Såklart. Det är en del i den här personkulten, den närmast gudomliga upphöjningen. Deras ord blir omedelbart lag eller handling. ”Han var här, han gick hit, han stod på den här platsen.” Och så blir de alldeles tårögda av att få vara i närheten av samma plats som han har varit på. Och så var det överallt. På alla besök. I hela samhället. Så var det uppbyggt i denna totala dyrkan av ledarna

Vi var på middag med den nordkoreanska utrikesministern och då bad jag honom berätta lite om den nya ledaren Kim Jong II. ”Vi vet inte så mycket om honom. Kan du berätta lite?” Jo, jag kan berätta lite kort, sa han, och så talade han om sin ledare i dryga tjugo minuter. Först började han på en rätt rimlig nivå om att Kim Jong II är väldigt smart och duktig inom ekonomi. Han är också väldigt duktig byggnadsingenjör. Är han ute på ett bygge kan han direkt peka ut hur något kan göras bättre. I varenda område utrikesministern börjar tala om så blir Kim Jong II bättre och bättre. Så kom vi till sport. Då går utrikesministerna verkligen igång: Det är han absolut bäst på! Idrott, det är han helt otrolig på! Basket spelar han jättebra och simma gör han fantastiskt snabbt. Men det han är bäst på allt är skytte. Han utmanade våra skyttar som vi skulle skicka till OS. Och han slog dem – hur lätt som helst! Han behövde inte ens sikta!

Vi baxnade. Här sitter alltså utrikesministern och drar sådana här fabler. Vi ser hur han själv går igång och börjar mala de här grejerna. Efter en stund verkar han helt tro på vad han själv säger och ändå inte. Han lever i den här bisarra världen. Han vet att det inte är sant men han säger det ändå.

Jag köpte med mig några böcker om Kim Jung Sung, grundaren och hans son, Kim jun Jin. Böckerna är fyllda med gudaliknande berättelser. Himlen var alldeles molning och stormig och grå när Kim Jun Jin skulle födas. Men så fort han kommit till världen blev det klarblått, solen strålade etc. Och Kim klarar av övernaturliga saker. Jättestark och vad de nu kan vara. De har skapat gudar av de här människorna.

Jag baxnar. Och ändå. När människor inte längre kan kontrollera en situation gör vi vårt bästa för att acceptera den. Det är en överlevnadsinstinkt. Med små, små steg bryts vi ned mentalt. Det sker en normalisering av de mest extrema ytterligheter. Allt som behövs är tid, en enad front och strypta kommunikationsmöjligheter. Kasta in lite svält och extrem fattigdom så ökar folkets fokus på att överleva, inte störta diktatorn. Lägg därtill att oerhörda summor läggs på statyer på ledaren och reklam. Massor av reklam. Reklam som skriker hur bäst ledaren är på gigantiska billboards, banners o.dyl. som täcker varje möjlig yta i stadsrummet.

Det går inte att stå emot. Små steg i taget ändras åsikterna. Vi har sett det förr. I kinesiska och vietnamesiska fångläger. Fångar som skrev ett uttalande som inte var helt antikommunistiskt och sedan läste upp sitt uttalande fick fördelar i lägret: en apelsin eller några cigaretter. Det skapades en diskrepans mellan den inre värderingen och det yttre ställningstagandet. Vilket kunde individen kontrollera? Exakt. På så sätt hjärntvättar du folk.

Med ett angiverisystem som stämplar individer så hårt att tre släktled får följa med till arbetslägren i norr kontrollerar du dig själv ännu hårdare. Till och med barnen.

Det obehagligaste ögonblicket av alla var när vi var ute på stan i Pyongyang (huvudstaden). De gav oss ganska mycket frihet, ja de skuggade oss såklart, men vi var ute och strosade på stan. Det gick en massa skolelever hit och dit. Så stötte vi på en grupp småbarn på tre-fyra år. De barnen tittade storögt på oss. Sedan stötte vi på en klass som var ute och gick. Säg att de var i sex-sjuårsåldern. Vi hejade och vinkade, sa hej på engelska. Ingen tittade på oss. Ingen reagerade ens på vårt kontaktförsök. Märkligt tyckte vi. Så när vi sedan stötte på en till grupp barn tänkte vi att vi måste försöka få till en reaktion. Vi gick nära och lutade oss fram. Man kan tycka att den mänskliga reaktionen åtminstone är att titta, åtminstonde röra på ögonen. Även om du är så disciplinerad att du inte rör på ditt huvud så rör du på ögonen. Barnen tittade rakt fram och bara gick vidare. Redan i sex-sjuårsåldern har de lyckats ta den mänskliga nyfikenheten och kontrollera den, redan i den åldern. Helt otroligt.

Jag hör berättas av en gammal man som växt upp i norra Sovjet att de matades med information att alla i väst höll på att gå under av miljöförstöringen. De fick se nyheter med människor som bar ansiktsmasker för att de inte kunde andas luften. Det gjordes insamlingar på skolan för att skicka till väst som stöd. Barnen tyckte synd om oss. Chocken när han förstod att allt bara varit lögner …

Jag hoppas varmt att denna upptrappning i krigshets kommer att leda till diktaturens fall. Just nu uppskattas det att det sitter över 200 000 människor i dessa inhumana fång- och arbetsläger i Nordkorea. Min undran är hur världen sedan tar hand om folket.

Hur lär man någon vars tankar och åsikter aldrig har varit något värt – tvärtom – att det förväntas av dem att tänka själva?

Funderar Camilla

Leave a Reply

Your email address will not be published.