Idag är det världspoesidagen. När jag ser det kommer Gullberg, Malmsten, Lagerkvist, Boye och Tranströmmer till mig på ett ögonblick. Gullbergs ”Kyssande vind” gjorde mig matt av längtan första gången jag läste den. Malmsten är så underfundig med orden. Lagerkvists ”Ångest är min arvedel” betyder så mycket mer om man inte skyndar genom tecknen. Detsamma gör Boye. Och Tranströmmer vänder orden så att jag häpnar.
Tacksamheten över att det finns oändligt många fler som jag kommer att upptäcka, kommer att ta till mig, är stor.
En av dem är Erik Nordenström. Han skriver med intrikata mönster. Som den om tiden. Den fick jag ha med i boken. Tack igen Erik!
Här är mitt bidrag. Den retoriskt intresserade kan notera ellipserna (vissa ord utesluts), meningar saknar officiellt slut och huvudpersonerna markeras tydligt genom versaler.
Han rider vinden
Han skrattar sången
Han håller handen
Det gör ont.
Han pratar dagen
Han smeker sinnet
Han kysser pannan
Ömt.
Han tämjer tigern
Han lockar själen
Han stryker håret
Villkorslöst.
Jag faller handlöst
ner i svärtan
bortom striden
Jag är din.
Diktar Camilla