Stefan Löfven, Socialdemokraternas partiledare, glider in i Almedalen framför ett femtiotal personer (jo, jag räknade) som på ett amerikanskt manér skulle bilda en positiv, stödjande vägg bakom honom när han står vid sin pulpet ute bland de utvalda socialdemokraterna.
Vad vi skulle få höra var svetsaren Löfvens historia om sina livschanser, hur han lärt sig reparera något som gått sönder. Och nu är det Sveriges tur.
Jag tar det från början.
”Vänner, innan jag börjar” men när du börjar börjar du. Vad är syftet med denna passus om Nelson Mandela? Löfven lånar status från en demokratins ikon. Socialdemokraternas partiledare säger att ”jag hörde honom tala /…/ han talade lågmält med en klokhet, självklarhet, enkelhet. Men i varje ord låg där en otrolig pondus, eftersom alla vi där i salen visste vad han uträttat. Mandela ledde frihetsrörelsen i Sydafrika och blev sedan en samlande kraft i ett splittrat land. /…/ hans driv aldrig varit hämndbegär utan en vilja till försoning. Alltid villig att finna lösningar, aldrig villig att svika sina ideal.”
Det Löfven talar om är hur han vill att du ska uppfatta honom.
Jag återkommer i denna fråga.
Syftet med talet är att placera Löfven som den landsfader som tar makten över Sverige för att han vill skapa ett bättre Sverige, ett jämlikare Sverige, ett anständigare Sverige.
Målgrupperna är alla dem som inte känner sig sedda, förbisprungna, som känner till känslan av ”en klocka som ringer vid 6-tiden på morgonen när det fortfarande är becksvart ute.” Som tycker att tillsammans är bättre. För ensamma känner de sig maktlösa, men sammanslutna blir de en oemotståndlig makt. Som anser att tillsammans, genom demokratin, blir de en lavin för lika livschanser för alla. Och de kallas alla för ”vänner”.
Budskapet är ett av Almedalens tydligaste i år: Principen om allas lika livschanser. Men så säger han just den ordkombinationen åtta gånger samt chans, chansen, chanser och livschanser sju gånger till.
Som avsändare är Stefan Löfven mycket trovärdig. Hans röst och kropp arbetar för honom genom hela talet. Det här var något helt annat än den trötta, slappa partiledaren vi såg första maj. Särskilt rapp är han inte, och det behövs inte heller. Genom att bygga talet utifrån Löfvens egna erfarenheter att röja sly, sortera timmer och sedermera utbilda sig till svetsare befäster han den arbetare han är och det blir lätt för målgruppen att identifiera sig med honom som den ledare de vill stå bakom.
Argumentationen.
Som jag kommenterade inledningsvis använder sig Löfven av andra människor för att bygga sin status. Lisbeth Palme satt tydligen bakom repen närmast det specialbyggda podiet. Mandela fick sätta ramen för hela talet och Jacob Hacker, professor vid Yale fick stödja principen om lika livschanser genom sitt begrepp ”predistribution”. Och det stannar inte därvid. Kristine Banett, förskolläraren i USA fick med sin gnista bygga principen om lika livschanser på samma sätt som forskaren Johan Rockström fick låna sin status till den socialdemokratiska klimatpolitiken. För ”klimatomställningen /…/ skapar lika livschanser för kommande generationer.” Sist men inte minst i raden av argumentation genom att låna andras ord kommer Emelie Rathou, folktalare från arbetarrörelsens historia som avslutningsvis bygger slutet genom att ge hopp om att förändring är möjlig.
Det finns även partier som hör ihop utan att sitta ihop. En tanke som planteras för att sedan nyttjas senare i talet. Och kanske gå under radarn. Det är hur Löfven ganska tidigt talar om hur Sverige har gått sönder (ungdomsarbetslösheten): ”Något har gått sönder i Sverige.” Lite senare får vi följa med till Ådalen (som i sig är ett starkt tecken att använda, särskilt inom arbetarrörelsen): ”Sommaren efter att jag slutat gymnasiet jobbade jag på en timmersortering i Ådalen. När något gick sönder kallade de dit en svetsare. Jag tänkte – det där vill jag också kunna – och jag kunde senare gå med min svetsutbildning ut i yrkeslivet.”
Och nu står svetsaren framför oss inte bara som partiledare för Socialdemokraterna utan även som den som vill laga det Sverige som har gått sönder.
I vilken ordning?
Detta är inte ett tal byggt på klassisk retorisk grund. Detta är ett tematal som bygger kring ramen som sätts av Löfvens egen bakgrund. Detta är talet som bygger Löfven som landsfader. Ämnena får nästan rent associativt följa på varandra. Det går bra till en början men sedan är det helt enkelt för många saker som trycks in i ett och samma tillfälle. 34 saker enligt min räkning. Och säg att det är fel på mitt räknesätt, säg att det handlar om 29 eller 41. Det spelar ingen roll. Det är för mycket. Alldeles för mycket.
Det du lägger mycket tid på är också det som uppfattas av din publik som viktigt. Löfven lägger sin tid på ungdomsarbetslösheten och skolan. Rasismen, feminismen och klimatomställningen hinner knappt nämnas innan det är över. Och då har jag inte kommenterat den nya arbetsförmedlingen, sjukreglerna, den statliga företagarförmedlingen och byggpakten. Kommer du ens ihåg att de var med?
Stiliga figurer.
Här har talskrivaren som strävar efter det sublima ( upphöjd, högstämd, storslagen) helt snöat in på assonanser och allitterationer. Borta är de vackra, rena och slagkraftiga parafraseringarna av Palme, Armstrong m.fl. från fjolåret. Men förtrösta icket. De små stilfigurerna vet vad de gör.
Assonanser, när orden låter likadant och därigenom bygger ett samband, nyttjas frekvent för att sätta ihop saker som inte egentligen hör ihop. Allitterationerna, när ord börjar på samma ljud, likaså.
”reträtter och repriser”, ”… är lika kränkande som korkat”, ”regeringens missmodiga mantra”, ”vi väljer bort egoismens enfald. Vi väljer solidaritetens styrka.”, … samverkan mellan företag, forskare, fackförbund och förtroendevalda”. Denna mening gillar jag särskilt eftersom formen bär budskapet: Att höra samman. Och avslutningsvis ”Tillsammans, genom demokratin, kan vi bli en lavin …” samt ”valet är vårt att vinna, framtiden vår att forma”. Ser du?
Slutkommentar.
Det här är ett av årets bästa tal från Almedalen. Det genomgående inkluderande ”vi” skiljer sig markant från Björklunds ”jag”. Jag tror att det är ett vinnande anslag. Tyvärr är det alldeles för långt. Det är svårt att välja bort när man vill säga allt. Men allt kommer inte att kommas ihåg. Och vi tröttnar – inte bara i parken utan även vid den digitala överföringen. Bättre nyttja almedalstalet för vissa frågor och sommartalet i augusti för andra. Och så önskar jag att du blir lite roligare. Vi behöver inte stå och skratta så vi gråter à la Hägglund, men få oss att le. Utan dopaminet som kommer när vi känner lust kan inte det protein som är essentiellt för vårt minne att bildas.
Analyserar Camilla Eriksson
Förra årets retoriska analys av Stefan Löfvens almedalstal (läses här) publicerades hos Sveriges Kommunikatörer.