Melfest 2013 tredje omgången.

Posted by | februari 16, 2013 | #Blogg100 | One Comment

Melodifestivalen svartEfter att ha lyssnat igenom kvällens omgång kan jag lättad säga att den var bäst hittills. Och det betyder inget mer än så. Om första omgången var bortom bedrövlig var andra omgången inte bättre. Även idag kan vi lära av Melodifestivalen från Schtaan. Förlåt. Skellefteå.

1. Eddie Razaz, Alibi. Det var något dance-inspirerat. Och killen sjöng varje not precis där den var skriven. Ja. Men känslan lät inte rösten fylla tomrummet däremellan.
Retorisk mellolärdom ett: Utan egen röst kommer ingen att komma ihåg dig. Det kallas USP av en anledning.

2. Elin Petersson, Island. Hon sjunger vackert men det finns inget bakom. Det är lite Sarah McLaughlin över det hela med ett stort undantag: Petersson missar det här med budskap. Känns som att det är läge att påminna om den retoriska arbetsordningen här.
Retorisk mellolärdom två: Börja med att sätta ditt budskap. Sedan bygger du argumentationen. Steg tre är att sätta ordningen på kommunikationen och steg fyra formulerar du dig. Steg fyra. Nuf said.

3. Ravaillacz, En riktig jävla schlager. Schlagermetalåt två. Och med textrader som ”För den som sjunger schlager ska inte vara mager” och ”Så rösta på oss ge oss er poäng” känner jag att det är dags att vi avslutar det här eländet med att det är en maktelit som sitter och väljer vilka artister som ska vara med. Tro inget annat.
Retorisk mellolärdom tre: Assonanser i all ära – när de övergår i banala nödrim har löjets skimmer redan lagt sig över din kommunikation.

4. Amanda Fondell, Dumb. Detta är den tredje delfinalen och detta är första låten som faktiskt håller. Både text, uppbyggnad och röst. ”When we’re done, done, done, done, done …”
Retorisk mellolärdom fyra: Rytmisk repetition hamrar in budskapet.

5. Martin Rolinski, In and Out of Love. ”You’re my heart, you’re my soul.” Modern Talking vill ha sin låt tillbaka. Eller vänta. Plagiatet är verkligen den bleka kopian i detta fall.
Retorisk mellolärdom fem: Om du anspelar på statusöverföring är gränsen mellan associationer och stöld dessvärre mycket tydlig. Originalet vinner och du …

6. Caroline af Ugglas, Hon har inte. Den lämnade, avförda, avlagda. Fortfarande älskande. Bittra. Vi har hört det förut och det här var inte, hon har inte, det Melissa Horn har. Af Ugglas låter lika gnällig som den text hon framför. Fast när man presenteras som gift precis när man går på scen faller texten platt.
Retorisk mellolärdom sex:  Avsändaren är minst lika viktig som budskapet. Ibland än mer. För utan trovärdighet låter ingen sig påverkas.

7. State of Drama, Falling. Vilken härlig självkänsla som stod på scen! Gillade särskilt Tempest-killen på synth … En enda ton bryter mönstret. Det är allt som behövs. Till och med när vi tycker vi hört det förut. Men sticket var platt.
Retorisk mellolärdom sju: Gediget hantverk räcker långt.

8. Janet Leon, Heartstrings. Konstiga blandningar av piano, stråkar och trummaskin. Konstiga tonartsbyten mellan vers och refräng. Och sedan nannanananannnananannas det lite innan refrängen upprepas på repeat.
Retorisk mellolärdom åtta: Konstiga blandningar är inte artistiska. Ett renodlat budskap är alltid lättare att påverka med.

One Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.