Det här är ett gäng stolta, modiga, målmedvetna människor.
De berättade hårresande historier. Om flyktingläger, om fängelser.
Om kidnappning, våldsam tortyr, ockupation.
”Varför just vi?”
Om barn, vänner, grannar. Om sig själva.
Om bomber som förlamat ett tre år gammalt barn.
Om bomber som spred napalm.
”Varför just vi?”
Huden knottrar sig, tårarna kämpar för att bryta fram. Inte kan väl den som leder samtalet börja gråta? Inte. Men deras historier kryper in under och stannar.
Idag höll jag i en utbildning i politisk retorik för en delegation från Västsahara. För retorik är grunden för demokrati.
Jag är övertygad om att både de och undertecknad kommer att komma ihåg något från den här dagen för lång tid framöver.
Jag är också helt övertygad om att vi inte kommer att komma ihåg samma sak.