Hen – språklig bakgrund.

Posted by | mars 11, 2013 | #Blogg100, Språk | 11 Comments

Jag har fått många kommentar på mitt inlägg om hen. Kände att det var några saker jag vill tillföra som inte skulle passa i längd som svar.

Eftersom jag inte har forskat på pronomen tar jag följande fakta från Karin Milles, dels från hennes bok ”Jämställt språk”, dels från hennes föreläsning på Språkforum 2012.

Hen dyker upp på 1960-talet. Konventionen var då att ”han” användes som generiskt pronomen och alltså syftar både på män och kvinnor. Det finns flera problem med detta. Ett är att det kan vara otydligt vilket som åsyftas – det maskulina eller det generiska. Ett annat är att män får representera det allmänna medan kvinnorna osynliggörs. Ett tredje skäl till varför ”han” är olyckligt att använda som generiskt pronomen är att det oundvikligen skapar missförstånd. Milles tar ett exempel från Socialstyrelsen som talar om bodelning vid skilsmässa: ”I första hand har make rätt att få sådant som tillhör honom”.

Vi har några alternativ till generiskt han. Det första är att nämna båda generiska pronomena: han eller hon, hon eller han, hon/han och han/hon. Jag tycker att detta sätt att skriva är onödigt krångligt och det förstör flödet i en text.

Och så har vi hen. Vi har inte fått ett nytt pronomen på över fyra hundra år. På 1600-talet fick vi ”ni”. Ingen större turbulens då. Annat är det nu. Hen dyker upp på 60-talet. Det finns tre teorier kring ursprunget. Rolf Dunås argumenterade 1966 i Uppsala Nya Tidning att hen är ett mellanläge mellan han och hon. Andra anser att hen är skapat med h:et från hon/han och en-ändelsen från den. Ytterligare andra anser att detta inte är ett svenskt ursprungsord utan ett låneord – från finskans hän som betyder just ”han eller hon”. Eller ”hon eller han” om du föredrar den skrivningen.

Så, nu vet du lite mer om det språkliga ursprunget. Vi tar konnotationerna i morgon.

Avgränsar Camilla

Gilla Retorikiska på Facebook!Följ Retorikiska på twitter!

Vill du läsa mer om hen?
Hen.
Hen – konnotationer.

Uppdatering: Jag råkade visst ovetandes falla för Språktidningens aprilskämt via Karin Milles så jag hänvisar istället till Henrik Williams, professor i nordiska språk vid Uppsala Universitets gästinlägg på Språktidningens blogg. Tack @pluggasvenska för att ni uppmärksammade mig!

11 Comments

  • Doktor Spinn skriver:

    Hej Camilla! Jag kommer faktiskt inte att använda hen aktivt, men detta har inget att göra med genusdebatten. Ur genusperspektiv gillar jag idén om att ständigt utveckla språket så att det hänger med i tiden och jag tycker att hen ur det perspektivet är en god tanke.

    Jag har med stort intresse hängt med i debatten om hen, inte främst för att hålla mig uppdaterad i genusdebatten, utan för att jag är intresserad av språk och kanske framförallt språk i förändring. Eftersom jag studerade lingvistik på universitet så upplever jag även att jag fått en hel del verktyg för att kunna förhålla mig till språkfrågor i ett lite större perspektiv för att kunna lyfta tankar som verkar på en längre tidslinje än den rådande politiska agendan.

    Språket är ju under konstant och stark förändring, men det finns förstås en grammatisk förklaringsgrund till varför just pronomen tenderar att vara så djupt kodade i oss – och därmed inte helt okomplicerade att förändra.

    Anledningen till att jag inte kommer att använda hen är rätt komplex, det medger jag, men jag har tagit ställning utifrån ett noga övervägande, där behovet av genusdebattsanpassing har varit ett starkt argument för dess användning. Men i det långa loppet tror jag att genusfrågan gynnas av en mer grundlig transformation av vår pronomenflora – och i min mening är vi inte där ännu.

    Min grundinvändning är att hen ännu inte har en komplett böjning ännu. Hans och hennes kan böjas som hens, men hen ligger för nära henne och för långt från honom. Vi kommer säkert landa i en lösning här, men innan vi når dit är böjningen inte komplett.

    Jag använder till exempel stavningen sajt numera, även om jag tycker att ordet är estetiskt sett är väldigt fult, men ordet fungerar i svensk böjning mycket bättre än låneordet site. Och som pragmatisk språkanvändare sätter jag språklig spänst framför estetik.

    Detta för mig till ytterligare en invändning. Denna invändning är inte lika stor, men i Lindströmsk anda vill jag gärna se att ord fungerar i användning. Och när jag för några månader sedan gjorde ett korpussök så tycks ordet vara starkast befäst i elitmedier, men inte alls lika starkt i daglig användning hos gemene man (eller ska jag säga gemene men?).

    Jag tror att vi med opinionsbildning uppifrån och sedan nedåt absolut kan nå dit, men jag tror att ordet behöver en stark grammatisk grund i den mening att ordet måste fungera i språket utan allt för mycket friktion för att det ska få ett sådant korpusgenomslag.

    Detta är dock ingen stor invändning från min sida, i synnerhet då det finns språk som har en fungerande grammatik för dylika konstruktioner.

    Många koketterar och säger att ingen bryr sig om grammatik bortsett från en snobbig promille som borde underkasta sig den, i deras tycke, viktigare politiska dagordningen. Men det är en vanlig missuppfattning att grammatik skulle vara ’regler’ i någon bemärkelse. Matematik är istället en bättre liknelse:

    Bara för att försvinnande få vet vad en primitiv funktion är, så betyder inte det att den inte finns där. Samma sak med grammatiken. Språket är ett intrikat system som faktiskt till stor del finns hårdkodat i våra evolutionära hjärnor. Precis som med matematiken utvecklas våra färdigheter, men vi kan inte överge primitiva funktioner i matematiken förrän vi har etablerat en bättre modell – åtminstone inte med matematisk framgång.

    Och det här för oss till det som är min djupaste invändning mot att börja använda hen, en invändning som ligger djupare än ytliga böjningsformer och vanlig hävdanvändning i idiomatiska uttryck:

    Hen är bestämd form. Och detta resonerar med hur vi uppfattar saker, antingen som bestämda eller obestämda. Det finns forskning som tyder på att det första vi omedvetet uppfattar i ett möte med en annan människa, är kön. Detta är förstås evolutionärt och inte politiskt.

    Om vi studerar följande mening för ett exempel:

    ”På håll såg jag hen komma gående.”

    Detta ställer till det rejält i vår inre grammatik. När personen kommer närmare, ska vi då byta till hon eller han? Vi har helt enkelt svårt att tolka vad vi ska tänka om en sådan mening.

    Vän av ordning föreslår då att hen ska användas i de fall där vi tvingas använda konstruktioner som han eller hon, eller där han används som generiskt pronomen. Men detta är en enormt kraftig begränsning av hen som pronomen. Detta är problematiskt eftersom pronomen är så centrala byggstenar i språket.

    Om vi återgår till problematiken med den bestämda formen, så skulle jag argumentera för att ordet hen, under förutsättning att vi kan hitta dynamiska användningsformer, fortfarande åsyftar könsbestämning.

    Följaktligen – och detta tycker jag är riktigt intressant! – så skulle hen som pronomen fungera betydligt bättre som bestämning för hermafroditer eller biologiska entiteter som till exempel fåcelliga organismer som är o- eller dubbelkönade.

    Med denna mastodontkommentar vill jag egentligen inte alls underminera henförespråkarna – tvärtom! Jag hoppas att den språkliga dimensionen av debatten ska förse förespråkarna med den grammatiska verktygslåda som jag tror behövs för att ge detta besvärliga lilla pronomen ett beständigt fotfäste.

    • Camilla skriver:

      Tack Jerry för dina tankar! Jag håller med om att vi behöver sätta en grammatisk form för böjning. Däremot känner jag inget behov av att invänta den. Språk är i ständig utveckling och det är vi som använder språket som driver densamma.

      Tänker Camilla

  • Patrik Löwendahl skriver:

    Historian du beskriver är intressant men belyser inte särskilt väl varför och hur det används idag. Dagens användande, och debatt, uppkom efter att Jesper Lundqvist skrev en barnbok som använde hen genomgående istället för han eller hon.

    Det berättades alltså en könslös historia. Förtfattaren ville inte ta ställning till hurvuda huvudpersonerna var killar eller tjejer. Det är också flertalet kulturjournalister som ta bort han/hon även när könet är känt.

    Det är här det går för långt och det är här jag menar att ordet hen inte längre är ett praktiskt pronomen utan ett politiskt ställningstagande.

    • Camilla Eriksson skriver:

      Tack för dina ord Patrik! Själv väljer jag att inte göra samma begränsande tolkning som du. Och inspireras återigen till ett nytt inlägg.

      Tackar Camilla

  • Karin Milles skriver:

    Hej! Vad roligt att läsa ditt inlägg, och att du var och lyssnade på mig förra året! Lycka till med boken också!

    • Camilla skriver:

      Hej och tack Karin! Spanade efter dig idag på Språkforum och hoppas vi springer på varandra snart igen,
      hälsar Camilla

  • […] (på) tempus och modus. Hen. Hen – språklig bakgrund. Hen – konnotationer. Det (miss)lyckade utropstecknet! Semikolon ; Förstärkningarnas urlakande […]

  • Trotte Alvestorm skriver:

    Fick för mig att hen är ett ord för slipdon eller slipsten i gammelsvenskan och har inget med kön och göra.

  • […] uppmärksamme har säkert läst argumentationen för och emot hen samt den språkliga historian bakom hen redan. Kolla även in kommentarerna. Det är olika anledningar som hänförs till varför detta […]

  • Britt Brown skriver:

    Vi har redan fler ord som kan användas istället för hen…¨’människa, folk, person, individ,’ alla ord som definierar både man och kvinna. Varför måste det svenska språket bli så avkönat som möjligt, när det är det individuella som verkligen gör språket levande? Som utlandsvensk – och översättare (eg, översätterska, jag är en kvinna, men tycker bättre om den maskulina formen) – förvånas jag ständigt över förenklingen och forgrovningen av svenskan när jag kommer hem till Sverige. Det är inte underligt att engelskan börjar ta över vårt språk även här. Men inte ens engelskan anser det nödvändigt med ett nytt ord för att ersätta ’he’ och ’she.’ Där används ord som redan finns, precis som i svenskan. Behövs en närmare förklaring kommer den oftast efteråt, och det lär fortsätta att behövas även efter användandet av ’hen’.

    • Camilla Eriksson skriver:

      Tack för dina tankar Britt!
      Själv gillar jag ”hen” som kortar behovet av att skriva ur henne/honom eller han/hon. Ett ”hen” ändrar inte talrytmen från han/hon och ibland är det att föredra framför att använda längre beteckningar såsom människa, individ, person etc.
      Svarar Camilla

Leave a Reply

Your email address will not be published.