Alla vet att det är fördelaktigt att vara lite rolig när du står och föreläser. Få vet varför. Så här är det: När det uppstår en diskrepans (avvikelse) mellan förväntningar och utfall frisätts hormonet dopamin. Vad är det som gör att du fnissar till eller ler i hjärnan? Dopaminet är essentiellt för att det protein som är grunden för minnen ska kunna produceras. Dessa proteiner leder sedan till permanenta cellförändringar som utgör långtidsminnet.
Och om du får din publik att skratta med dig skrattar de sällan senare åt dig. Dessutom kommer en publik som gillar dig i mycket större utsträckning även gilla ditt budskap. Komiskt, eller hur?
Var rolig. Jaha. Ja, ja. Inte svårare än så?
Det hela handlar om avvikelser.
Eller ren och skär retorik. Komikerna gör detta på ett utstuderat sätt. Jag såg för länge sedan på Parlamentet med David Batra och Robert Gustafsson.
Liknelser.
En bit in i programmet kommenterar Batra glas i kyckling på följande sätt: ”Det är ju en fruktansvärd historia det här med glas i kycklingen men jag tycker det är helt fel att jämföra det med förintelsen”. Hans liknelse (similitudo) är helt taget ur luften och saknar koppling till ämnet. Ändå börjar vi analysera ett eventuellt samband. Som vi inte finner. David lyckas därmed med konststycket att koppla samman något genom att säga att det inte är sammankopplat (paralipsis). Vi får inte ihop det och skrattar istället.
Refractio.
Robert Gustafsson är inte sämre han och klämmer i med ”Men det här var ju ett så kallat aprilskämt som skar sig lite grann”. Genom att byta ut betydelsen ”som gick fel” med ett ord som är nära förknippat med glas skapar han en skruvad energi i meningen och vi skrattar.
Refractio är en retorisk figur som innebär att man nyttjar ett ord som har flera olika betydelser och som tolkas olika beroende på sammanhang.
Decorum och detaljer.
Inom retoriken talar vi om begreppet decorum – det passande. Ofta blir du rolig om du bryter det passande, det förväntade. Gå bara inte alltför långt över gränsen.
Gustafsson utvecklar sin inledning: ”Ja min fru tog en stor, stor tugga av kycklingen och det var ju fullt med glas i den här, och då sa jag ”april april” och hon skratta så blodet bara sprutade och tungan ramlade ned i den här jordnötssåsen…” och fortsätter sedan ännu mer detaljerat och groteskt. Det är det som blir den komiska poängen. Dels bryter Robert decorum – det passande – dels målar han upp bilden för vårt inre med sin detaljrika konkretiserande beskrivning av skeendet. Det makabra skapar behov av förlösning och i detta sammanhang är det passande att skratta. Så vi skrattar.
Batra igen: ”För mig är det egentligen inte ett större problem, för jag äter inte alls kyckling. Men jag köpte en kyckling häromveckan å det var uppenbarligen glas i den för jag fick ju skärsår på min penis”. Tilläggas bör att David talar med helt normal samtalston. Ett helt normalt påstående får ett helt onormalt slut. Det makabra igen. Även Batra är bra på att bryta decorum med en sylvass skärpa.
Hyperboler, litoteser och ironi.
Gustafsson levererar återigen skrattsalvor när han kommenterar prins Carl-Filips design av bestick genom en lång exalterad utläggning som avslutas med orden ”…Hela Kina kommer att övergår till prinsens bestick. Det bara stormar in gratulationsbrev. Det kommer att göra hela världen lycklig” paus, och med helt annan, nedtonad mimik kläcker han ur sig ett ”Nej”. Efter ett staplande av hyperboler (överdrifter, i detta fall hysteriska överdrifter framförda på ett hysteriskt manér) förstår vi att allt bara är ironi. Den plötsliga vändningen ger en plötslig kick och vi skrattar till.
Litoteser (underdrifter) är precis lika effektiva.
Och vill du få insikter och tips från en komiker i tryckt format läser du Karin Adelskölds bok ”Våga stå upp!”. Mindre retorik och mer direkt komik.
Ler Camilla
One Comment